Båda gångerna jag och Andy blivit på smällen har vi berättat ganska snabbt. Vi sa båda innan vi blev gravida andra gången att vi kanske ska vänta den här gången. Vänta de här 12 veckorna.
Who are we kiddin´liksom?
Samma dag vi plussade visste hela vår familj och alla våra närmsta vänner. Telefonerna gick varma hela kvällen. Vi grät och skrattade om vartannat. Alla var glada.
För oss är det bäst att göra så. Det är Joi och Andy att göra så. Vi blir ju så glada och vill dela med oss av vår lycka. Skulle det inte gå bra så vet ju alla varför man är ledsen. Det fungerade jättebra för båda oss. Vid missfallet var det skönt att omedelbart få stöd och vid andra graviditeten var det bara skönt att berätta.
Jag förstår folk som väntar till vecka 12. Verkligen. Man vill vara lite mer säker på sin sak. Att det gått bra. Men sen skulle man ju lika gärna kunna vänta till ultraljudet vecka 18 så man vet att lille knyttet lever, fast då är ju babykulan svår att dölja.
Vare sig jag eller Andy är speciellt bra på att dölja glädjehemligheter för vår omgivning. Vi vill dela med oss.
Hur gjorde ni?
En mycket tidig babykula 2010.
Vi fick själva reda på att vi var gravida i v7. så vi väntade i några dagar tills vi gjort andra testet hos barnmorskan innan vi berättade för våra föräldrar/syskon. Sen fick några vänner reda på det runt v11-13 och sedan gick vi ut med det på FB efter ultraljudet 🙂
oj vad ni kunde hålla er länge 😉
Vi berättade för mamma och co runt vecka 10-11. Det är ju riktigt svårt att hålla sig när man är så glad 🙂
KRAM
Nu är tävlingen i samarbete med familjesmycken avslutad! Kika in och se om det var du som vann, och passa på att tävla om en familjematkasse från MatHem!
Vi berättade typ i vecka 3! Ha ha, eller så fort vi såg plusset! Men gick inte ut med det på facebook direkt, om du hajar, sa det till de närmsta, men sa samtidigt att det inte var en hemlis. Så vi är nog ganska lika.
Rörande det där med missfall, nu har jag lyckligt nog inte varit med om något, men jag hade nog tagit den smällen då och jag är alldeles för mycket känslomänniska för att kunna dölja en sådan sak. Jag gråter om jag behöver. Om det så är på bussen eller hemma för mig själv. Men alla är ju olika.
Kan ju inte låta bli nu… Har det kommit ett litet plus…?
KRAM & LYCKA TILL!
Ps.Jag har sjukt svårt för hela ”den” familjen med, speciellt brorsan! Men berätta inte för någon!