Livet runt 40

Innan vi blev gravida upptog mina tankar ganska så mycket det här med barn. ”Kunde jag bli gravid?” ”Vad händer om vi inte kan? Lämnar Andy mig då om jag inte kan ge han ett biologiskt barn?”
Jag och Andy gick igenom alla scenarion som skulle kunna uppstå. Vi drömde oss bort, vi planerade och längtade. Han såg sig själv i BabyBjörn, jag såg mig själv i mammasnickarbyxor och tjockmage.
Varje månad bestod inte längre av dagar. De bestod av ägglossning eller menstruation. Varje månad som fröken Röd knackade på dörren blev en lika stor besvikelse. Lika stor vånda.
Varje månad längtade vi efter någon som inte fanns.
Varje månad längtade vi efter en liten blandning av vårt kött och blod.
Vi fantiserade om utseendet och personligheten och drömde oss bort till vårt ofödda barns 15 års dag. Tills vi blev far och morföräldrar.
Känslan som uppfyller ens kropp när man får barnlängtan är oförklarlig. Den är stark och uppfyller hela ens kropp och sinne.
När vi sedan efter ca 6 månader blev gravida och fick missfall var det tungt och blev en stor besvikelse och känsla av misslyckande för mig. Misslyckande för att jag inte lyckats behålla Andys barn i min mage. Misslyckande för att jag kanske inte skulle lyckas nästa gång heller. Men ett missfall är inget misslyckande. Det är vanligare än man tror och jag är glad att jag var så öppen med det till alla jag kände. Det hjälpte mig gå igenom besvikelsen.
När vi sedan efter 7 månader plussade igen var lyckan enorm och 9 månader senare kom vår längtan till världen. Mycket vackrare och mycket mer underbar än jag kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier.
Jag får fortfarande nypa mig i armen när jag tittar på henne. Är hon min? Får jag verkligen behålla henne? Kärleken är så stor att den gör ont ända ut i armar och ben.
Men det är konstigt hur man kan längta efter någon som inte finns.
Men nu sitter hon här.. Min längtan.
Jag önskar alla samma lycka och känsla.