Livet runt 40

Då det är målarfärgslukt i vår lilla lägenhet har vi bestämt oss för att ta en sleepover( inte att förknippas med slipover) hos mormor/ mamma.
Nu väntar vi bara på att Andy ska komma hit. Olivia sover sedan en timme i mammas dubbelsäng.
Jag har varit ganska dålig med mina katastroftankar ett tag, men har inte riktigt orkat prata om det.
Fattar inte hur man ska kunna vända tanken ibland. Ibland fungerar det och ibland inte.
Det är svårt att tänka positivt och leva i nuet när man inte vet ett skit om morgondagen.
Dagligen läser man om försvinnanden, mord, bilolyckor och dödsfall i bloggar och i tidningar. Det är svårt att värja sig från. Skitsvårt.
Folk som inte har dessa tankar säger mest att det är ju skönt att inte veta något om morgondagen. Lev i nuet. Gör alla dagar till de bästa.
Allvarligt? Vem gör det? Vem orkar leva som om alla dagar vore den sista? Fy fan vad jobbigt. Då om något lever man ju med andan i halsen och har skräcken flåsandes i nacken.
Vem orkar gå glad genom hela livet!?
Jag vill vara sur ibland, bråka med min karl och ha dåliga dagar.
Men fan ibland är det tufft att liksom gå och vänta på att kanske något hemskt ska hända. För det gör ju ofta inte det.
Men hade ni vetat min bakgrund vad jag gått igenom skulle ni förstå att man oroar sig mkt. Mkt i onödan.
Svårt att sluta med bara.