Livet runt 40

Klockan 13 satt vi i väntsalen på vårdcentralen och väntade på min tur. Olivia pratade med gamla damer och tanter och vinkade och var sitt allra charmigaste jag. Alltså ha barn (bebis) är verkligen som Hundtricket. Det drar till sig ALLA!! Alla vill titta, prata, hälsa och kommentera och gärna prata om sina egna barn, barnbarn och erfarenheter.
Tur att jag var på pratsamt humör idag. Pratade med en jättesöt gammal dam som varit barnmorska i många år och barnsköterska. 3 egna barn tydligen. Alla söner.
Iallafall.. vi kom in till doktorn som först tittade på mitt röda utåtstående märke på magen
– Jaha sa han. Det där är ett blodkärl som brustit och buktar utåt. Vi kan bränna bort det på 5 min, men bedövningssprutan kan göra lite ont. Men är det inte i vägen, så behöver vi inte ta bort den.
Helt plötsligt var jag inte så sugen på att ta bort mitt märke. Jag och min lillasyster Ilona skojade under min graviditet att det var knappen man tryckte på för att prata med knyttet. Så ska jag ta bort nostalgiknapp? Nej.. inte än iallafall.. Kanske när jag är klar med barnafödande och inte längre behöver min knapp in till livmodern.
Jag drog ner byxorna och visade min andra plupp som sitter på baksidan av låret.
(självklart hade jag noga valt vilka trosor jag hade under byxorna. Våga vägra spets och string när man ska dra ner byxorna framför läkaren. Det blir typ marmelucker eller ”menstrosor” när man ska dit. Rejäla doningar som håller in och gömmer allt. Lika noga utvalt som man väljer långa tshirts eller linnen när man ska lägga sig i gynstolen. Man har ju gjort felet många gånger och tagit på sig en kort topp. Man har väl aldrig känt sig mer naken än då?)
Han tittade på mitt märke och frågade hur länge det suttit där och om det blivit större.
– 15 år har det varit där ungefär. Det har kliat, men slutat göra det och det har nog blivit mindre, sa jag.
– Då är det ingen fara. Det ser ut som ett födelsemärke. Det får vi nya hela tiden. Så länge de inte blir större är det ingen fara. Ta kort för din egen skull och jämför. Ingen av dina märken är cancer.
Jag pustade ut, men fortsatte ändå fråga..
– Men du. Jag är ju himla rädd för att få cancer. Kan man inte kolla det på något vis? Var fjärde person får ju cancer så det känns som man bara väntar på det.
– Jo. Det stämmer att var fjärde person får cancer, men hur gamla är de här som får cancer då? Läste du inte det?
– hehe nej sa jag och sparkade lite försynt i golvet.. ni vet så där man gör om det varit grus.
– Googla det! Så kommer du se att de flesta är runt 80-90 år och män som får cancer. Om alla skulle leva till man var 90-100 år skulle alla få cancer på ett eller annat sätt.
Sen förklarade han hur cellerna fungerar och så..
Jag slutade med att säga skrattande
– Sluta känna mig så bra..