När jag var gravid var det många som sa att ”Åh njut av magen, det är så mysigt. Du kommer sakna den sen.”
ICKE sa jag högt och ljudligt. Jag tycker faktiskt det var ganska kämpigt att vara gravid. Jag led av en ständig oro att något skulle gå snett och fel. Jag hade nedräkning konstant och hade milstolpar hela tiden som jag ville förbi. Vecka 12, 18, 20, 25, 30 osv…
Då jag tidigare har ett missfall med Andy bakom mig och diverse andra svårigheter och sjukdomshistoria i äggstockar och livmodertapp var min oro och vånda befogad anser jag.
Klart jag njöt emellanåt, men oron tog ofta över. Jag googlade allt jag kom över.
Blödningar jag hade i början – google.
Symptom som försvann – google.
Råkade få i mig jord från sallad – google.
Ja ni förstår va? Inte så friskt beteende till slut. Vad skulle jag med all denna information till ? Blev jag lugnare och mer harmonisk av den? Nej, jag hittade ju då istället nya vägar till mitt googlande. Till slut fick jag säga ifrån till mig själv att sluta.
Nu i efterhand kan jag sakna magen. Jag gillade min gravidmage. Den var fin. Olivia fin.
Jag klappade och smekte och kände hela tiden. Pratade och sjöng för lilla knyttet. Sa till henne att hålla sig kvar för vi längtade efter henne så mycket.
9 månader har man ändå den där magen i stort eller smått. I ur och skur. For better or worse..
Man var nyfiken på hur hon såg ut där inne i magen. Jag följde alla gravidveckor via Babycenter och Lennart Nilssons bok.
När jag nu tittar på bilder på min Oliviaskruttmage kan jag bli lite nostalgisk och gråtmild. Jag kan ångra att jag inte njöt mer av magen. Att jag led av den här ständiga oron och ångesten över att något kunde gå snett. Och även vid förlossningen.
Men man ska inte ångra det man gjort, bara det man inte gör… sägs det.
Så jag tror att skulle vi bli gravida igen skulle jag nog slappna av mer… Tror jag.. Men jag bestämmer inget.
Saknar ni er mage?
Saknar ni er gravidmage? (magbilder)
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag är rätt säker på att jag inte kommer att sakna magen. Sparkarna jo, men magen – nej. Den är tung, stor och i vägen! Det kliar och stramar och känns konstigt!
Gud ja! Ibland så saknar jag den S.å i.n i b.ä.n.k.e.n..
Jaaa! Åh, vad jag saknar magen. Sedan vet jag inte om det är för att allt flöt på så fint…? Magen blev inte sådär grotesk…? Hur som haver så saknar jag den, och alla sparkar och allt runt omkring hela situationen… Helmysigt!
Jag saknar den! Trodde aldrig jag skulle säga de, men de gör jag 🙂 Fick ju bara ha den i 6½ månad, eftersom jag fick reda på det så sent.. De va mysigt med sparkarna och all spänning och förväntan kring vem som fanns därinne 🙂
Alla sa så till mig med, och ja jag njöt verkligen av min gravidmage, men preics som du hade jag milstolpar i graviditeten och oron som låg och gnagde då jag med haft missfall innan.
Ibland saknar jag verkligen min gravidmage och vill gärna bli gravid igen men samtidigt all denna oro, orkar jag det? Hur känner du nu om du vill skaffa syskon ?
Nu är det ju så väldigt längesedan men kan inte påminna mig om att jag gillade den stora magen. Det som låg däri, javisst, självklart! men jag tyckte nog bara att det var tungt, påfrestande och jobbigt, men så jobbade jag ju på restaurang då också, stod och gick hela dagarna. Fast när den lilla kom ut var allt glömt och man gjorde det igen 🙂
Det säger alla till mig med! Att man ska njuta av den medan man kan. Just nu vill jag bara ha tillbaka min kropp igen! Får väl se vad jag säger om ett par månader ^^