Livet runt 40

Jag har kört 2 dagar bloggfritt. Det har varit ganska gött faktiskt. Andy har varit långledig och vi har passat på att bara umgås, mysa, haft picknick, grillat, besökt folk och släkt, solat och storstädat (det sistnämnda till och med på självaste nationaldagen).
Tvn har knappt varit på, på flera dagar. Om man då bortser från Big Brother finalen som vi såg. Och ja.. rätt person vann ju. Iallafall ur mitt synperspektiv.
Olivia härjar runt som vanligt. Även numera när hon sover. Hon ligger definitivt inte still längre i sin säng. Jag lägger ner henne och efter några minuter har hon lagt sig på tvären över sängen. Inatt när det var dags för puppning hade hon vridit sig ett halvt varv. Man blir lite paff när man ser ett par fötter där du lade ner hennes huvud.
Denna vecka är det totalt fullt upp. Idag kommer min faster hit på besök, imorgon är det tvätt, torsdag frisör WOHO och så sommarfest på jobbet på kvällen och på fredag är det 6 månaders koll för skrutt.
Själv har jag gått ned till 60 kg!! Min drömvikt och mål som jag haft. Vet inte egentligen om jag gjort så förfärligt mkt själv utan det är mest amningen som skött detta. 1 powerwalk om dagen har det nog blivit och så har vi ju slutat med socker i 2 månader. Kanske har hjälpt till lite.
Så igår när jag tittade på mig själv i spegeln insåg jag till min förvåning att jag var nöjd med det jag såg (om brösten kunde åka upp ett snäpp från magen då iochförsig, man får inte vara helt nöjd i Sverige). Detta har nog inte hänt mig på flera år! Att jag varit nöjd alltså.
Folk får en chock när de ser mig att jag blivit så smal, men det senaste året har jag ju vägt mellan 65-80 kg, så klart det är en skillnad. Det är konstigt att folk alltid har åsikter om ens vikt när man är smal.
På något vis tror folk att det är okej att kommentera och påpeka om man är smal. ”Gud vad smal du är. Äter du ordentligt? Bantar ni? Nu är det snart inget kvar av dig.”
Inga komplimanger när man är smal inte. Det är farligt att säga ” gud så snygg i kroppen du blivit”.
Men av någon anledning kommenterar man inte folk som går upp i vikt eller är för kraftiga. Vad är skillnaden? Man kan må lika mycket dåligt för man är för smal som för tjock.
Under hela min uppväxt hade jag enormt svårt att gå upp i vikt. Jag kunde dricka vispgrädde och inget hände. Jag tränade flera dagar i veckan och har alltid haft en enorm förbränning, så det var nog en blandning där. Men jag fick alltid höra ”Guuuud vad smal du är. Äter du inget eller? Nu måste du gå upp i vikt snart innan det blir äckligt!”
Jag blev skitledsen.
Jag kämpade som fan och försökte gå upp i vikt, för att folk skulle sluta störa sig på mig. Att det kanske mest var avundsjuka har jag förstått på senare år.
Men det gjorde mig ont och gjorde mig väldigt ledsen.
Nu när folk kommenterar min vikt eller att jag är smal säger jag för det mesta Tack eller Ja visst är det bra. Oavsett om det är en komplimang eller inte. Det skiter jag i idag. Huvudsaken är att jag är nöjd och glad och trivs med min kropp. Jag vill vara smärt i kroppen, jag mår bra av det.
Men ett råd till alla – kommentera för sjutton inte smala personer. Det gör lika ont och är lika jobbigt för en som är smal som för en som är tjock. Så det så.