Livet runt 40

Det är nu 2 månader sedan jag var hos psykologen sist. Idag var det återbesök.
Jag har haft 1 återfall med mina katastroftankar än så länge och det hände när en arbetskompis till Andy (på hans gamla arbetsplats) dog i en arbetsplatsolycka. Inte så konstigt att världen rycktes undan återigen. Man gungade till och letade sakta efter fotfästet igen. När det sker olyckor, katastrofer, saker som man inte kan vara beredd på, börjar man tänka… Ja iallafall om man lider av katastroftankar.
Spiralen börjar sakta snurra .. fortare… och fortare. Denna gång hann spiralen inte riktigt få fäste och rota sig alltför djupt. Jag högg fortare än spiralen trodde. Jag pratade med Andy om vad jag kände och mina tankar.
Det viktigaste för mig nu har varit att säga mina tankar högt, för då hör jag hur dumma de låter. Inne i huvudet är allt logiskt, för där får de lugn och ro. Där kan de gro och växa och bli stora. Där när de sig. Lever och frodas. Blir till en verklighet.
När jag säger mina tankar, när tanken flyttas från hjärnan till mina läppar, när tanken formas till ord, blir de med ens en fantasi. De blir orimliga och ologiska.
Jag sa högt till Andy förra veckan att jag funderar på att googla hur många det är som verkligen lever tills de når medellivslängden i Sverige.
– Varför då? frågade han mig.
– Ja, varför då? Det finns ju en anledning till att det heter medellivslängd. Just för att medeltalet i Sverige lever tills dess. Men så finns de ju de här som är med om olyckor, mord, bilkrascher och sjukdomar. ICKE ATT FÖRGLÖMMA.
Men ändock är ju medellivslängden hög.
Så fort jag sagt frågan högt. Insåg jag hur dumt det lät.
Så jag googlade aldrig. Jag lät bli. Fatta hur enormt stort steg det är för mig.
Jag ströp tanken där och då. Jag lät den inte få tag om min hals och sakta strypa mig. Jag lät bli att nära den.
Min psykolog sa att hon tyckte jag besatt en enorm styrka som lyckats vända detta själv och jag var en väldigt stark och modig person som vågade kasta mig ut och utmana mitt eget psyke.
Känns bra, men jag säger bara att jag kan bara lova en dag i taget. Idag känns det bra. Klart jag har tankar om döden. Vad som sker efteråt. När och hur man dör. Om det gör ont.. osv. osv. osv.
Men jag låter inte det styra över min dag längre. Jag låter inte mina katastroftankar leva mitt liv.
Jag lever mitt liv. Jag lever ju för Olivia. Mitt liv.
Idag är en bra dag. Trots dålig sömn.
Det är fan grymt de.