Livet runt 40

Igår morse lät Olivia jätterosslig i lungorna och vi ringde därför 1177 som sa till oss att boka in besök på vårdcentralen.
Väl på vårdcentralen klockan 15,00 fick vi remiss till barnakuten på en gång då det rosslade och inte lät riktigt okej. Läkaren sa att det var en virusinfektion och det var bara att hoppas på att det inte var RS (pedagogisk som få..). Vi körde med ilfart (fast vi höll hastighetsbegränsningarna och blev irriterade på att det var bilköer) till akuten då det kändes som man levde på lånad tid helt plötsligt.
Väl på barnakuten så blev vi nedskickade till stora akuten för att de stängde. Jag tvingade dem iallafall att kolla hennes syresättning så den inte var på nedgående och den var på 99% som tur var. Även pulsen var bra.
I väntrummet på akuten började jag gråta. Usch man kände sig så maktlös och allt blev så påtagligt och jobbigt.
Vi fick vänta en timme, nu var klockan 18,00 och fick då träffa doktorn på en gång.
Hon var inte alls oroad för Korven, för att hon var så pass pigg och alert ändå trots ögoninflammation och hosta och snörvel. Trots detta fick hon iallafall adrenalin i syrgas form som trycktes över hennes lilla näsa i en mask.
Här vilar hon ut i pappas famn efter alla undersökningar.
Vi fick även väga hjärtat och nu är vikten 5720 gram! Snart 6 kilo – tvångsamning is the shit alltså.
Vi skulle fortsätta amma varannan timme om jag orkade och ge Nezeril och koksaltsdroppar. Om hostan inte blivit bättre nästa vecka skulle vi söka igen och fick hon hög feber igen skulle vi komma in akut.
Vi tog prover på RS och detta skulle hon ringa om så fort svaret kom.
Olivia ville dessutom visa sina färdigheter för läkaren, så hon visade att man kan käka näve precis varsomhelst.

Idag vilar vi hemma. Både mammahjärtat och pappahjärtat är trötta och även lilla Korven, som förresten är 4 månader idag!! Hipp hipp hurra.
Andy är iväg och handlar ögonmedicin till henne nu, vore skönt att slippa det där gegget i ögat.
Idag är hon glad och pigg, peppar peppar, och pratar mer än vanligt – skäller ibland. Hon är nog förbannad över att vi bråkar så mycket med den där snoriga näsan.
Nu håller vi tummarna att vi slipper åka till akuten igen. Puss och kram