Livet runt 40

Herregud så härligt det är att vakna (oavsett om klockan är 06,00) och mötas av ljuset (och av Olivens joller).
För mig är våren den bästa av årstider, tätt följt av hösten. Jag älskar ljuset, den värmande vårsolen, endorfinerna som spritter i hela kroppen.
Jag älskar lukterna (oavsett om det luktar skit när tjälen släpper), jag älskar gruset jag drar in under skorna i hela lägenheten, jag älskar att se när det knoppas och droppas överallt.
Jag kan till och med se tjusningen i att se gömda cigarettfimpar och hundbajsar som kommer fram ur snön och visar sitt fula tryne. (hmm… nja, kanske inte, men ja.. ni förstår).
Det är mysigt att möta folk igen på gator och torg, folk som varit instängda i sina lägenheter och hus sedan urminnes tider (läs början av senhösten). Dessa folk kryper fram och helt plötsligt kryllas det av leende människor i affärer, på uteserveringar och i trapphuset.
Helt plötsligt blir man varse om hur mycket folk det faktiskt bor i Sverige.
Depressioner släpper. Kärleken spirar återigen. Lusten kommer tillbaka.
Folk börjar få panik.. shit.. ”snart är sommaren här och jag vill inte bada i vassen”.
Helt plötsligt blir det fullt på Friskis och Svettis. Passen är fullbokade, det är väntetid till maskinerna på gymmet.
Kärlekshandtagen man vårdat och tagit hand om under vintern (det är ju allt gött att ha lite att ta i) blir helt plötsligt synliga  och framhävs helt plötsligt i allt man har på sig. Var sjutton har de varit under hela vintern?
Nyårslöftet om att börja träna (igen) gör sig påmint och skaver bak i hjärnan.
Ändock är våren helt fucking amazing.
För mig skulle jag lätt klara mig med vår året om.. ja och så lite höst också då och kanske ett par veckor sommar då. Men sen får det vara bra.