Livet runt 40

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.
Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.
Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.
Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.
Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig. Även han har haft katastroftankar och visste vad jag gick igenom, det hjälpte mig enormt.
Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?
Till saken hör att jag o min sambo var med om en hel del, som antagligen utlöste detta. Vi fick missfall, han blev överfallen och misshandlad, det var oväntade dödsfall och sjukdomar inom familjen. Alla händelser hände ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.
Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske.
Folk som inte har haft dessa tankar, kan omöjligt förstå hur man kan tänka dem.
”Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?” det var kommentarer jag kunde få.
Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.
Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.
Gjorde det saken bättre?
Nej, inte ett jävla dugg.
Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.
Mitt svar?
Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.
Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken – till gråten. Till vilken nytta?
Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag är helt slut och färdig.
Innan Oliven blev född bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag vill inte att hon ska bli påverkad av mitt sjuka sätt att tänka. Jag går nu kontinuerligt hos psykolog och pratar om allt jag varit med om i mitt liv. Det som känns skönt är att de (japp jag har två psykologer) inte alls tycker det är konstigt att jag har dem. Det hjälper mig på vägen.
Men för någon dag sedan, när jag satt i bilen, solen sken från en klarblå himmel och Oliven satt bak i bilen – slog det mig.
Jag tänker fan inte ha det så här längre. Jag tänker inte oroa mig, jag kan inte påverka det (skit oxå..), jag lever nu och jag mår ju faktiskt riktigt bra. Jag har fått världens mest underbara barn.
Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka ” Det där tar vi då, om det händer.” Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.
Jag tar en dag i taget.