Livet runt 40

Igår ”fyllde” Olivia 3 månader. Det är inte klokt vad tiden har gått fort. Jag förstår inte att hon inte ”fanns” för 3,5 månad sen. Iochförsig fanns hon i magen, men inte så här. Det känns som om hon alltid funnits hos oss. Hur sjutton klarade man sig utan henne?
Så nu när hon då är 3 månader får man första dosen av första vaccinationen. De hade varnat oss för att hon kunde få feber, men det skulle troligen vara över efter 24 timmar.
Mycket riktigt. I fredags eftermiddag (tog sprutan vid 11,00) kom febern, 38.5.  Lilla älskade skitunge. Hon som direkt aldrig är gnällig, gnällde och var kinkig. Stackarn förstod väl inte varför hon mådde dåligt och var hängig.
Men hon försökte ändå skratta och busa emellanåt.

Och jag.. jag som sagt att jag kommer vara tuff och stark när vaccination ska ges. Jag gav med hjärtlig hand över Olivia till sambon och bad honom hålla henne medans de 2 sprutorna höggs in i låret.
Och nog sjutton var det jobbigt att se att hon hade feber och mådde dåligt. Det mådde inte mammahjärtat bra av. Och då hade hon blott knappt en grads feber. Hur sjutton ska det gå den dagen de får en riktig influensa?
Jag kommer ju ha hela Apotekets sortiment hemma. Synd att man inte är ihop med en doktor oxå. Det skulle vara det optimala för mig.