Igår började jag det pastorala slutåret i Uppsala. Ett år av plugg och reflektioner. Ett år av pendlande till Uppsala. Ett år av långa dagar. Ett år av längtan efter att få börja jobba. Ett år med allt för lite tid med mina barn.
Nu har jag i alla fall målsnöret inom räckhåll. Jag ser slutet och där är mitt kall. Jag har fått mitt kall från Gud och kyrkan har kallat mig; behöver mig.
Jag har snart nått mitt drömmål. Där i slutet av vårterminen finns belöningen. Att få vigas till tjänst i kyrkan.
Tack Uppsala för att fu tog emot mig på bästa sätt med strålande solsken och härlig grönska. Vi ska nog kunna gilla varandra.
Gårdagens psalm får bli 705 Halleluja ditt lov vi sjunger. Massor av glädje och hopp. Som en av oss uttryckte vi är lika på det sätt att vi alla tror på Gud. Det är en sak som vi inte behöver förklara eller försvara. Vi får ett gudstjänst och böneliv som lever med oss hela vår studietid. Det har jag saknat sedan dagarna i Rättvik.
Senaste kommentarer