Nu går veckorna både fort och långsamt. Fort; för jag förstår inte hur den här graviditeten har kunnat gå så fort. Bara veckor kvar tills vi får träffa pyret som ska göra vår familj komplett. Jag längtar verkligen att få mötas, den längtan förstärks av den smärta som nu finns i min kropp. En rygg som känns konstant sliten och en mage som börjat träna, japp förvärkarna är här för hur länge återstår att se. Trycket ner i livmodern är inte att leka med, det ilar av smärta.
Som ni hör så börjar jag också tröttna på att vara gravid. Det gör att tiden står still till och från och ja det tar tid att få tiden att gå. Jag vet ju att detta är sista gången jag är gravid och jag försöker verkligen inpränta varje känsla rädd för att glömma bort allt det fantastiska, varje liten spark, varje liten förändring som sker i kroppen. Jag vet redan nu att jag kommer att sakna dessa delar. Vet att jag kommer att drömma om det när vardagen tränger sig på. Jag låter det då vara en dröm eller ett minne.
Nu väntar jag bara på mitt pyre.
Känns ännu bättre nu när mamsen mår lite bättre. Inte mycket, men lite så där lagomt så att oron inte tar andan ur en. Hon blir kvar ett tag till på sjukhus och det känns tryggt. Hon får den hjälp hon behöver och de tar allt på mycket stort allvar.
Senaste kommentarer