Igår var jag inbjuden till en Tranströmervandring runt Västerås city. Den arrangerades och leddes av Sankt Lucas en stiftelse. Vandringen gick bland de olika dikttavlorna i centrum. Det var en meditativ vandring med reflektioner gjorda av en favorit människa och präst Ingmar Moritz.
Denna dikt fick mig att reflektera över socialamedier om att vara trött på ord som inte betyder något för en, men som fyller ens tid eller de ord som man försöker hitta som faktiskt skulle betyda något. Fast så händer det man får möta ord som verkligen betyder något och de stannar kvar i en och de påverkar allt. De följer en eller leder en på en väg som man vet är rätt och då också trygg, hur ny eller hur ensam den en må kännas
Vi gick genom Västerås botaniska trädgård en oas som jag ofta missat. Vacker så här i vårtid, dessutom var vädret med oss med en underbar värme hela kvällen.
Det var en trivsam kväll som gav ro och en ny syn på både Tranströmer och Västerås. Jag gillade att få förflytta mig själv in i dikterna och både känna och uppleva. Som att få ta mig till en plats där jag är lycklig och jag hamnade i Enhetenskapell på Stiftsgården i Rättvik och i huvudet hördes ”här vid stranden, nära vatten…” en psalm som för mig alltid kommer att förknippas med Siljan, Rättvik och människorna jag mött där.
Senaste kommentarer