Jag trodde de roliga uttryckens tid var förbi, det var så länge sedan sådana där riktiga tokigheter kom ur min sons mun. Nu duggar de dock tätt:
Sagt på toaletten kissande med pappa: ” När mamma kissar kommer det ur det där håriga i rumpan.”
Sagt till mig tittandes på mina tuttar: ” Muffins.”
” Vill du ha muffins.”
” Nej den ser ut som muffins” Pekande på min bröstvårta.
Sedan har vi det som berört mig mer än fått mig att skratta.
Vi satt i soffan tillsammans och han kröp upp till mig gosade in sig och sa:
” Jag ordnar en bebis till dig.”
Det var så fyllt av vilja att få allt att bli bra, göra mamma lycklig. Själv kände jag både en otrolig kärlek till mitt barn, men också en oerhörd skuld över att min sorg också blivit hans. Men vi är en familj och mycket påverkar en hel familj. Så trots allt så känns det så ärligt att han vet en del men inte allt. En dag kanske vi kan glädjas åt en till liten. Det som inte kommer att förändras är att jag älskar min Tom mer än något annat och om det inte blir en till så är jag så lyckligt lottad att ha fått en underbar son.
Tack min son för att du påminde mig om vad som är viktigt.
Senaste kommentarer