Jag hatar när jag drömmer en mardröm som jag vet att jag drömmer, fast tror att det har hänt/händer i verkligheten och att jag bara drömmer om verkligheten. Förstår ni vad jag menar?
Jag kommer ihåg när jag var en liten 12 årig flicka. Då drömde jag att mamma hade dött. Jag grät både i sömmen och på riktigt. Kudden var dygnsur.
När jag vaknade trodde jag fortfarande att hon var död. Så jag gick upp ur sängen, upp för trappan till andra våningen. Allting kändes lite deppigt,grått och trist. Men hon har varit död ett tag nu så livet måste gå vidare även om livet nu kändes tomt och meningslöst. Men jag var fortfarande ledsen.
När jag gick in i köket så stod hon helt plötsligt där. Glad och levande. I det ögonblicket undrade jag om jag nu drömde eller om det var verklighet. Men det var verklighet! Jag kramade om henne men sa aldrig vad jag hade drömt… Men det minnet sitter kvar. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur tom jag kände mig då.
Jag kom att tänka på det idag för inatt drömde jag att jag hade kuggat tentan. Inte för att det är en lika stor sak, men de har samma egenskap, att jag trodde att drömmen var sann när jag vaknade.
Jag hade sån ångest och hade tårar i ögonen. Allting kändes tungt i drömmen och som att jag stod och stampade på samma plats i all evighet. När jag vaknade trodde jag att drömmen vad sann, tills jag checkade in på mitt konto och såg att vi inte fått in resultatet än.
Men checkade nyss in och såg att jag fick VG så då kände jag att mardrömmen fick sin hämnd.
Nu ska jag sova, om jag vågar. Puss!
