Laila Högfeldt

När jag och Niclas flyttade ihop (jag var 19 år och han 29) så tyckte jag att han var löjlig som skulle städa hela tiden.

”Men alltså, kan vi inte bara slappa i soffan lite? Slappna aaaaav”, kunde jag säga.

Jag tyckte att det enda han gjorde hemma var att städa och ibland kändes han lite som en städperfektionist. Visserligen fanns det inte så mycket att städa på den tiden, vi bodde i en tvåa och det var bara hans och mina saker i lägenheten.

Klipp till idag:

I dag mår jag såå dåligt när det är stökigt. Det blir som en inre panik och en röst inombords som bara skriker ”Vi måste STÄÄÄÄDA!!!” Jag får ingen ro! Det kanske låter sjukt i era öron men jag har svårt för att slappna av när det är stökigt runt om kring mig. Jag kan titta på saker och tänka: Det ska ligga där, det där och det där. Men samtidigt kan jag inte flytta på det eftersom att jag just då är upptagen med något annat, exempelvis med att mata Philip.

Livet känns ibland som ett enda stort plockande! Och tro det eller ej, men jag tror att jag och Niclas har bytt roller gällande städmani. Jag kan ha städat och plockat jättefint och så kommer Niclas hem. Han dumpar jackan i hallen, lägger strumporna precis där han står, sedan tar några steg till och lägger kavajen på en avlastningsplats i närheten och så fortsätter han två steg till och där dumpar han sitt skärp, två steg till och där lägger han plånboken. Ja ni fattar!

Jag får ingen ro och jag vill ju inte direkt börja tjata på honom så fort han kommer innanför dörren. 

Jag gillar när det är undanplockat från alla ytor och att det endast står några få saker framme som man kan vila ögonen på. Massa små saker och krims krams gör att det kryper i hela min kropp. Detta gäller bara hemma hos mig, inte när jag är hos andra.

Jag måste gå och få bort denna onda ande i mig som hatar smuts och stök. 

Kram från mig.