Laila Högfeldt

Man kan tro att Philip var planerad med tanke på att William var 4 år vid tidpunkten som jag plussade och 5,5 år när Philip föddes, men faktum är att det kom som en chock.

Jag har aldrig riktigt haft koll på min mens så därför laddade jag ner en mens-app där man kan fylla i när man har sin mens. Det kan vara bra att ha koll för en gångs skull, jag var ju ändå 25 år.

Så jag fyllde i appen i februari och sedan stod det att det tar mellan 28 dagar och 31 dagar tills nästa mens. Så jag väntade och väntade på att jag skulle fylla i datumet i mars, men den kom aldrig. Mellan dag 36 och dag 37 drömde jag att jag var gravid. När jag vaknade spände brösten och jag satte mig upp i sängen (jag minns att det var en söndag). Tänk om jag är gravid?

Så jag tog William och åkte och köpte ett graviditetstest. Jag tog det billigaste, två stycken för 89 kr, perfekt! Så jag kom hem och kissade på den ena och den visade ett svagt streck. Med William var strecket jättetydligt och dök upp blixtsnabbt. Så jag kissade på den andra stickan. Den visade samma, ett jättesvagt streck.

Är jag gravid eller inte?

Så jag åkte och köpte ett nytt graviditetstest, den här gången ville jag ha svar! Jag köpte det dyraste testet, ett där man skulle få fram ett tydligt JA/NEJ svar. Sedan åkte jag blixtsnabbt hem och gjorde testet med darrande händer. Jag väntade, väntade och väntade. Det var nog de segaste fem minuterna i mitt liv. Tankarna bara snurrade i huvudet. Är jag det? Vad ska jag göra med jobbet? Jag kommer ju bara hinna jobba lite mer än ett år innan bebisen kommer,  jag vill jobba mer innan jag blir gravid m.m. (Jag vet, jag skäms för tankarna idag. Det är en ära att ens kunna få ett barn. Men man tänker inte alltid så logiskt i alla stunder)

Tillslut kom svaret, JA 2-3 veckor. Jag började gråta, på riktigt alltså. Jag gick ut till William som var i vardagsrummet och han frågade ”Mamma varför gråter du?”. ”Mamma har en bebis i magen”, sa jag. Vet ni vad han gjorde då? Han gick fram och kramade mig och sa ”Men mamma, inte ska du vara ledsen för det, det är ju jättebra”. Är han verkligen 4 år tänkte jag? Sjukt sagt av en fyraåring!

Hade jag inte haft en sådan panik så hade jag nog lugnat mig tills Niclas kom hem på kvällen, men jag MMSade alla tre stickor och 1 minut efter ringde han upp. Han blev orolig när jag grät och han sa att vi självklart skulle behålla barnet. Min första tanke var att vi var tvungna att göra abort, men vid nästa tanke och när jag pratade med Niclas så kändes det så bra ändå. Fem minuter efter var vi alla världens lyckligaste. Idag kan jag inte ens förstå tanken att jag tänkte på abort. Men som sagt, att tänka är en sak, att göra det är en annan.

Bilden till vänster tog jag efter att jag och Niclas lagt på luren eftersom att jag ville ha en plus-på-stickan bild att jämföra med allt eftersom att magen skulle växa. Speciellt i början är det så svårt att se. Jag trodde att magen inte hade vuxit någonting alls i vecka 12 men när jag jämförde med plus-på-stickan bilden såg jag verkligen skillnad. På bilden till höger var jag i vecka 37. <3