Laila Högfeldt

Redan vid plusset på stickan, som gravid, upplevde jag en bindning till mina barn. Det var då jag började att förbereda mig mentalt på föräldrarskapet. Jag minns att det kändes som en stark förälskelse.

När mina barn sedan kom ut kom den första kroppsliga reaktionen och jag svämmades över av hormoner. Jag ville alltid vara nära min lilla bebis. Det är så sjukt att en prutt eller ett rap från en bebis kan ge en så stor glädje!

Den första tiden ville jag hålla mina barn nära hela tiden, dag som natt. Jag tror att det beror på att jag ville ge min lilla bebis det bästa skyddet som det kunde få.

Båda gångerna stannade vi inte kvar på BB särskilt länge. Jag kan förstå att man gör det om man är osäker på hur man ska göra, om amningen inte kommit igång riktigt eller p.g.a någon annan orsak. Men allting har känts så bra för oss och vi har velat komma hem till vårt ”bo” så snabbt som möjligt.

Att ta hem en ny familjemedlem känns alltid så speciell. Det har känts så overkligt varje gång.

Philip på väg hem från BB

När vi kom hem gick vi och la oss i sängen. Jag minns att Niclas var iväg med William på fotbollsträning när jag tog den här bilden. Jag tyckte att det var så mysigt att ligga nära honom och bara njuta av stunden.

William och Philip gosar i soffan. Ser ni den röda pilatesbollen i bakgrunden? Den satt jag på hemma mellan värkarna.