Laila Högfeldt

När jag var gravid fick jag ofta frågan om jag skulle kunna älska det nya barnet lika mycket som jag älskar mitt första. William var ju den bästa killen i hela världen, i mina ögon var han redan så perfekt och fin som ett barn kunde bli. Sedan kom lilla Philip.

När jag fick upp honom på bröstet efter förlossningen kände jag bara kärlek, en enorm kärlek som inte går att beskriva. Jag grät inte som vissa föräldrar gör, men jag kände mig bara så lycklig. Philip är helt underbar och nu har han funnits med oss i sex månader. Han påminner så mycket om när William var bebis men samtidigt inte.

Jag tycker istället att det svåra är att vara förälder till två stycken små pojkar samtidigt. Båda kräver mycket uppmärksamhet fast på olika sätt. Det är stressande när jag är ensam hemma och båda barnen behöver min uppmärksamhet samtidigt. Jag vill finnas där för båda men ibland räcker det inte till. Ibland vill Philip ha uppmärksamhet och William hamnar i kläm och ibland vill William ha hjälp och då kan det vara Philip som jag måste lägga ner till hans förtret. Oavsett får jag dåligt samvete för jag vill ju alltid finnas till för mina barn.

Men ifall kärleken räcker till? Jag kan garantera er att den kommer att räcka och bli över ?