Laila Högfeldt

I tisdags ringde SVT Opinion (f.d. Debatt) och frågade om jag ville vara med i deras direktsända program som sänds ikväll.

Min första tanke var – ”NEJ”. Varför vet jag inte, men det var så jag reagerade. Men efter att ha pratat med de som håller i programmet och då kändes det bättre och då var jag inne på att jag skulle vara med. Tills de ringde upp och sa att motdebattören var Ann Söderlund.

”Åhh nej, jag vill inte debatera mot Ann Söderlund”. Jag har alltid tyckt bra om henne och hon verkar ju vara världens gulligaste person. Så jag blev lite tveksam.

Tills jag pratade med Mamma, Niclas, min syster Linda, min kompis Viktoria och Mikaela som alla sa att jag borde vara med.

Som min syster sa: ”Det är din första debatt, det är ingen som förväntar sig att du ska vara lika duktig som Ann Söderlund som läst på Journalisthögskolan och har flera års mediaträning. Det viktiga är att du talar från hjärtat och säger din poäng med debattartikeln.”

”Okej, jag är med” – svarade jag programmet. ”Jag är med och debatterar.”

Tills SVT ringde upp och sa att Ann Söderlund fått förhinder och att de andra reserverna som de hade som andrahandsval inte ville vara med längre. Så ja, det blev ingen debatt. Synd tycker jag!

Jag känner mig väldigt ödmjuk och förvånad över att den här debattartikeln fått en sådan stor spridning och delning – så pass mycket att det sträckte sig hela vägen till Norge. Det är ett kvitto på att det är betydligt fler än mig som tycker att detta måste få ett slut. 

Jag har fått otaligt många mail och reaktioner från människor som säger TACK. TACK för att någon äntligen sa det förbjudna, det som är tabu att säga i Sverige idag eftersom att det finns stor risk att bli påhoppad av genusfundamentalister.

Jag har fått mail och kommentarer från människor i alla åldrar. Allt från en ung kvinna som endast fick bära jeans och keps som barn och nu har gjort revolt – det enda hon bär idag är klänningar –  till en mormor/farmor som bevittnar att det är precis så som jag beskriver det i texten. Att deras barnbarn inte får lov att bära rosa kläder eller klänning för att föräldrarna tror att klädesplaggen skapar en könsfälla – trots att barnet vill bära både klänning och rosa kläder. När når vi jämställdhet genom att ta bort allt flickigt från flickor? Varför kan inte en flicka vara cool i en klänning – precis lika cool som en pojke kan?

Det hurras för pojkar som har rosa kläder och leker med dockor, men samtidigt är det fel när en tjej gör samma sak. Då ska hon vara så neutral som möjligt. Vem är det som gör skillnad på kön egentligen? Inte är det jag! 

Tycker man verkligen som förälder att sitt barn på egen hand ska bryta normer i samhället? Varför kan man inte som förälder i så fall vara en förebild själv?

Vill man vara en genusneutral familj så börja med dig själv som förälder. Sätt du som kvinna på dig kostym om du tror att det är just klädesplagget som gör samhället mer jämställt. Eller låt din make bära klänning till jobbet. Ni är vuxna människor som kan visa er ståndpunkt och stå starka i den – men snälla, låt barnen vara. 

Vi måste börja se nyktert på denna debatt och föra den framåt. För jag menar – hur skapar man en förändring genom att klä sin lilla pojke i klänning när han själv inte har valt det? Det är som att jag skulle måla min bebis kolsvart då jag gärna ser en förändring när det kommer till rasism.

Det finns andra sätt att sprida sin kunskap i jämställdhet utan att utnyttja sina barn – för i detta fallet handlar det inte om barnets vilja utan om sin egen. Det handlar inte om barnets personliga frihet utan det handlar om att föräldrar vill göra ett ställningstagande på sina barns bekostnad – för att få en klapp på axeln av PK-eliten.

Vi måste sluta förminska flickor som gillar det vi associerar med typiskt ”flickigt”. Varför är en kille tuff i en klänning och ”sig själv” medan en flicka fallit i en könsfälla? 

Jag hoppas att vi kan sluta använda barn i politiken och istället börja hantera de riktiga orättvisorna som råder mellan kön.

Och nej- jag är absolut inte emot pojkar i klänning – tvärt om. Vi ska lyfta våra barn och följa deras väg. Om en pojke vill ha klänning – stöd honom i det och låt honom blomstra i den. Men låt även en flicka få blomstra i den – om det är hennes önskan.