Laila Högfeldt

Jag älskar Niclas så otroligt mycket, så mycket så att det nästan gör ont och att jag har svårt att sätta ord på mina känslor. Egentligen är det ganska sjukt, hur man som 18 åring kan träffa en okänd person som man inte alls tror kommer bli sin framtida kärlek och sedan helt plötsligt få ett så unikt och starkt band till personen. Vi har inte samma blod men ändå är vi samma person, på något konstigt vis. Jag ville inte bli kär i honom, han var både för gammal (10 år äldre än mig, jag var 18 år och han var 28), han var min chef där jag extrajobbade som student och jag ville inte alls vara i ett förhållande just då. Ändå föll jag för honom, bara för att han är så otroligt underbar, fantastisk och så, så perfekt. 

Jag har berättat tidigare o hur vi träffades, men det var på min förra blogg som jag la ner för en massa år sedan, så därför berättar jag det gärna igen för er. =)

Vi träffades (som jag skrev här ovan) på jobbet. Jag skulle på intervju och klev in genom portarna på hans jobb där han var chef. Niclas kollega skulle intervjua mig, men när Niclas såg mig så kände han igen mig från gymmet och sa till hans kollega som skulle intervjua mig ”Vänta på mig, jag är med på intervjun”.

Jag fick jobbet och jag förstod redan från början att han tyckte att jag var snygg, för när jag pratade med alla andra så berättade dem att Niclas aldrig brukar vara med på intervjuer annars. Men jag tänkte inte ens tanken att det skulle bli någonting mellan oss. För mig var det lite ”no, no, no” att bli tillsammans med sin chef och eftersom att han var så pass mycket äldre så tänkte jag inte ens tanken. Just då när jag började hade jag även en pojkvän, men jag gjorde slut med honom en vecka eller två efter att jag fått jobbet. Det hade inte med Niclas att göra utan jag kände bara att jag inte var kär i honom längre.

Tiden gick och efter ett halvår så började Niclas att flörta lite smått med mig. Jag förstod att han var intresserad, men inte såå intresserad. Så efter en firmafest kysstes vi och efter det vågade jag inte prata med honom på över en månad! Jag tyckte att det var såå pinsamt att gå till jobbet och jag undvek honom hela tiden. Om han kom in i ett rum där jag var så bytte jag snabbt rum och jag tittade aldrig åt hans håll för att slippa få ögonkontakt. När nästa firmafest kom (ca två månader senare) så gick jag inte vilket han tyckte var konstigt eftersom att jag hade gått på ALLA firmafester innan. Så då bad han sin kollega att ringa mig under festen och fråga varför jag inte var där. Hans kollega (som även är hans kollega idag) sa att Niclas ville att jag skulle komma. Jag som ändå var ute tillsammans med mina tjejkompisar åkte förbi tillslut och det slutade med att vi kysstes igen. Efter det gick vi på en dejt i Göteborg och tillslut blev vi tillsammans. =)

Precis när vi hade blivit tillsammans trodde jag aldrig att det skulle hålla för alltid mellan oss. Jag såg det mer som ett förhållande som jag har här och nu och jag minns en gång när jag var så arg på honom att jag packade ihop alla mina kläder och saker som jag hade hos honom (det rymdes i en IKEA-säck) och sa ”Nu gör jag slut, HEJ DÅ”, och så gick jag ut genom dörren och började att gå mot min pappas villa vilket låg ca två kilometer bort. Efter en kilometer kom Niclas körandes efter mig med bilen och sa förlåt och bad mig hoppa in. Det är den enda gången vi har gjort ”slut”. haha =) När vi hade varit tillsammans i ett år och fyra månader fick jag reda på att jag var gravid med William. Ni kan läsa om när jag gick ut med det i bloggen HÄR. Jättepinsamt inlägg, haha! Men aja, det var 2009 så jag bjuder på det  =) Det var när jag blev gravid med William och jag bestämde mig för att behålla barnet som jag bestämde mig att ”Han ska bli min livsparter”. ♡ ♡ ♡

Bilder från vårt första år tillsammans <3 <3 <3