Att William växt upp som det enda barnet tills han var 5,5 år har haft sina fördelar….
Han har alltid fått 100 % av uppmärksamheten från oss båda föräldrar. Han har också fått lära sig att leka på egen hand redan som liten. En nackdel är dock att han inte har lärt sig att dela med sig av sina saker, men han blir bättre och bättre även om det kan bli lite frustration när ”lillebror tar mina saker”.
Jag var faktiskt aldrig nervös när jag var gravid med Philip över om jag skulle älska honom lika mycket som jag älskar William. Kärleken fanns där redan från första stund. Frågan var hur William skulle reagera på en ny familjemedlem. Skulle han älska det? Skulle han hata det? Kommer jag kunna ge båda barnen lika mycket uppmärksamhet?
En stolt storebror med en nyfödd Philip ♡
Jag måste säga att det har varit mycket lättare att gå från 1-2 barn än att gå från 0-1. När William föddes så visste jag inte ens hur man bytte en blöja och hur ammar man? Jag minns känslan när vi tog med honom hem från BB, det kändes så overkligt, nästan som att vi ”tjuvade” med oss honom hem. Andra gången visste jag exakt vad som väntade. ”Det speciella amningsgreppet” kunde jag redan och att byta blöja hade jag redan övat på ett antal tusen gånger. Jag gick också och väntade på tredagarsfebern (som visserligen aldrig kom, men jag var fullt medveten om att den kunde komma).
Och kan jag ge barnen lika mycket uppmärksamhet? Svaret är nej. Philip har tagit oerhört mycket tid och uppmärksamhet från min sida. Dock börjar det plana ut nu när han närmar sig ett år och William får allt mer och mer uppmärksamhet igen vilket känns skönt. William tjatade till och med igår om att han ville ha ”en till lillebror”. Men svaret är nej! Jag vill gärna vänta några år till! 🙂 ♡
