Laila Högfeldt

Eftersom att jag vet att så många älskar att läsa förlossningsberättelser så tänkte jag dela med mig av min.

Den slutade dock lite ovanligt kanske, min mamma fick vara min barnmorska! ♡

Jag hade tid på måndagen (30 nov) för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.

Natten till söndagen (29 nov) hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ”Ja det är klart”, sa jag. ”Ingen bebis i sikte.” Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma (som är leg. barnmorska). Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom att det kan göra så att förlossningen startar. (Min sista chans!). På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepiningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15.e – 20.e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Tillslut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ”Ring din mamma och kolla”, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.

Bild från när jag låg i sängen den 29 nov 2016.

Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var ca 3 minuter täta så skulle vi åka in.

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ”Har hon ont?”, frågade kvinnan i luren. ”Ja”, sa Niclas. ”Just nu ligger hon i badkaret”. ”Det är bra”, sa kvinnan. ”Har hon det bra där?”, frågade hon. ”Ja hon har det bra”, sa Niclas. ”NEJ jag har det inte BRA”, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ”Det gör sviiiiiiinont”. ”Okej, kom in då”, sa kvinnan.

Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ”andades djupa andetag” som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ”DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma”, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder?!? Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!

Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ”GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom”.

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ”Vi har inte tid med en förundersökning här”, sa hon. ”Jag ser att det är dags”. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ”MEN Laila gumman, har du så ont?”, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.

En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ”direkt”. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ”Jag vill att mamma ska vara med”, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ”Ge mig en riktig bra bedövning”, sa jag till barnmorskan. ”Ja du”, sa barnmorskan. ”Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan”. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ”mer ont” om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ”gåstol”, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.

Jag minns att jag tänkte ”Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?”. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ”tryck inte nu utan vänta en värk” (så att jag inte skulle spricka). Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt! ♥♥

Han föddes den 29 november 2015 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram ♥

❤❤❤❤❤❤❤Min ÄLSKLING! ❤❤❤❤❤❤❤

Förlossningsbrickan ♡

Några timmar gammal ♡♡♡♡♡

En dag gammal ♡

Hemkommen från BB

Så här låg vi hela tiden dagarna igenom. Han sov alltid på mitt bröst, dag som natt. Min bebis! ♡

Gillade ni inlägget? Då kanske ni även gillar: 

NÄR JAG PLUSSADE MED PHILIP

12 SAKER JAG INTE VISSTE INNAN JAG VAR HÖGGRAVID

8 SAKER SOM JAG SAKNAR MED ATT VARA GRAVID

7 SAKER SOM HÄNDER SISTA MÅNADEN SOM GRAVID

9 FRÅGOR ATT STÄLLA DIG SJÄLV INNAN DU FLYTTAR IHOP MED DIN PARTNER

TIPS – SÅ FÅR DU VACKRA ÖGONFRANSAR