Laila Högfeldt

Idag tänkte jag på en sak. Det var lite mer än 27 år sedan som jag föddes. Min mamma låg på BB och pappa stod bredvid. Sedan den dagen har de känt mig, från en nyfödd liten bebisflicka till dagen idag, 27 år och tvåbarnsmamma.

De har varit med mig genom mina första steg, till första skoldagen, till min tonårsperiod fram tills idag. De har fått se mig glad, ledsen, rädd, lycklig, fundersam, kär, arg. De har alltså sett alla mina sidor och de känner mig utan och innan.

Sedan vänder jag på tanken. Jag kom in i min mammas liv när hon var 25 år och i pappas liv när han var 38 år. Även om de har berättat hur det var så kommer jag aldrig att förstå till hundra procent hur dem levde eller vilka de var. Pappa bodde i Egypten i en familj som hade ganska gott ställt, men samtidigt förlorade han sin pappa i en hjärtinfarkt när han var 15 år. Hur gick hand tankar när han flyttade till Sverige som en ung man för att fortsätta studera till läkare här? Det är ändå ett stort steg att ta sitt pick och pack och flytta till ett främmande land i en annan världsdel. Och mamma, hon kom till Sverige från Portugal när hon var 2 år eftersom att morfar fick jobb här. Hur var det att växa upp med två föräldrar som inte kunde språket så bra? Vilka var hennes intressen och hur levde hon? Jo hon har berättat, men jag är övertygad om att hon är som mig, glömmer allt det dåliga och fokuserar och minns allt som varit bra. Tänk vad häftigt det hade varit att få se hur dem levde via en osynlig kikare. Hade min bild förändras av dem då? Hade jag känt igen mig själv i dem?

William och Philip. För dem är jag och Niclas så självklara. Vi har alltid funnits där för dem sedan de föddes. Jag berättar massa om min barndom till William, men jag förfinar sanningen också. Jag vill inte att han ska veta ALLT. Inte för att jag ångrar något direkt, men vissa saker kommer jag absolut att hålla hemligt! 

Bild på mig från tiden innan barnen fanns