Usch! Idag var jag med om det otäckaste i mitt liv. Jag trodde att William höll på att dö i mina armar.
Jag vaknade 8.30 av att han gnällde lite, så gav honom lite vatten och vi somnade om. Märkte dock att han var lite varm på benen men tänkte att det var för att han haft täckte på benen under natten, för han var inte varm på magen.
8.40 vaknade jag och mina två tjejkompisar (Niclas är utomlands över natten bara) av att han grät, så vi tröstade honom när han helt plötsligt började krampa i hela kroppen. Så jag lyfte snabbt upp honom och han fortsatte att krampa. Jag fick ingen kontakt med honom. ”Ring ambulansen” skrek jag till mina tjejkompisar som var helt panikslagna som båda två ringde 112 direkt från var sin telefon i all stress.
Några sekunder efter att jag lyft upp honom och försökt få kontakt med honom stelnade han till. Totalt stel som om blodet hade stelnat och jag såg hur han blev helt blå om läpparna som spred sig till kinderna. Han ögon stirrade rakt ut i luften. Jag bara skrek och skrek och skakade om honom och försökte göra allt jag kunde för att få honom att andas igen. Jag fick total panik och trodde att han höll på att dö.
Mina tjejkompisar blev lika rädda som mig och försökte talandes med ambulansen i telefonen med ena örat hjälpa mig att väcka honom men det gick inte att få någon kontakt. Det började även att rinna lite skummat saliv som hängde ur hans munnen. Jag fick riktigt panik och bara skrek ”WILLIAM”, ”WILLIAM” och skakade om honom och skrek och skakade.
Till slut tänkte jag att jag inte bara kan stå här i hallen och låta honom dö. Så jag sprang mot ytterdörren. Min tjejkompis hjälpte mig att låsa upp och vi sprang ut till grannen som också har barn och bankade på dörren samtidigt som vi försökte få liv i honom. I samma ögonblick som grannen öppnade dörren väcktes han igen. Vi la ner honom på den andra barnets babygym på golvet och ambulansen var där blixtsnabbt! Jag tror att dem var där inom 5 minuter från att vi ringde.
Allting har gått bra nu och vi är hemma från sjukhuset igen, han hade fått feberkramp vilket 10% av alla barn får. Nu vet jag även vad jag ska göra om det händer igen, vilket är 33% risk enligt läkaren. Det känns bättre nu att veta vad det är, änn att tro att han bara dör helt plötsligt och få panik.
Vilken dag… Nu ska jag bara ligga och gosa med William hela dagen och vila upp oss efter den här extremt jobbiga morgonen. Mina tjejkompisar har åkt hem nu för att sova, det tog all kraft från dem med efter att ha tillbringat hela förmiddagen på sjukhuset tillsammans med oss.
