Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Otrohet är oförlåtligt och jag kommer aldrig att ha överseende med något sådant. Idag uppdagades en otrohetsaffär. Det handlar inte om mig eller Andreas. Men vi fick höra om en annan affär.
När du väl klivit på otrohetståget får du vara beredd på att åka ensam. Otrohet är ett så känsligt ämne att du sätter inte bara din kärleksrelation på spel, du sätter andra nära relationer på spel samtidigt. Framförallt krossar otrohet tillit, självförtroende och självkänsla. Hur kan det vara värt det? För mig är det en gåta.
Jag hoppas att jag kan lära mina barn att otrohet är oförlåtligt och att de håller sig så långt borta som möjligt från det. Avsluta först innan du påbörjar något annat.
Håller verkligen med. Otrohet är bland det värsta som man kan göra. Hur kan man göra så mot någon? Den som blir utsatt blir ju oftast fullkomligt förkrossad. Så mycket lögner, allting som man trodde fanns – fanns inte, så förd bakom ljuset osv. Efter det så finns det naturligtvis ingenting att bygga vidare på. Jag kan inte förstå hur man kan förlåta det. Och kan det vekligen bli bra sen efteråt tänker jag? Tilliten och allting är ju bortblåst, och risken hade ju funnits dessutom att det hade kunnat hända igen ”En gång otrogen alltid otrogen”. Nej, usch så hemskt! Man måste ha självrespekt och älska sig själv och aldrig någonsin acceptera att bli så illa behandlad.
Jag hoppas också att alla som blir utsatt för otrohet har den självrespekten att de aldrig accepterar det. Det finns gränser för vad man ska acceptera.