Igår fick jag ett meddelande av en kompis som precis fått sitt andra barn. Hon frågade om vi kunde ta med storasyster ut och leka något. Självklart kunde vi det. Jag minns precis hur det var att ha en nyfödd och ett storasyskon som fortfarande skulle stimuleras, och som dessutom precis kommit in i trotsåldern.
Vi tog med storasyskonet ut och lekte i den stora lekparken. När vi sedan skulle därifrån mötte vi min kompis från högstadiet. De var ute hela familjen och jag frågade om de skulle på utflykt. ”Nej dessa ska ha egentid med mormor och morfar” var svaret jag fick. Hennes barn skulle alltså vara med mormor och morfar idag. Hon behövde inte säga något mer, då jag såg i blicken att hon behövde vila. Det var som ett rop på hjälp i blicken. Hon berättade lite om den storas treårs trots och jag förstod desto mer. Det var en desperat blick efter lugn. En mamma som var hela slutkörd. Och som jag förstår.
Jag tyckte mammaledigheten med Love var supertuff. Inte för att Love var en krånglig bebis utan för att jag då hade två barn. Varav ett barn började trotsa. Jag får nästan lite ångest av att tänka tillbaka på den tiden. Varje gång jag hör någon som är gravid med nr två så ryser jag. Jag ser endast det tuffa första året framför mig.
Idag var första gången sedan Love kom som jag höll i en bebis. Jag har som inte ens viljat göra det tidigare. Det har varit som en påminnelse om hur tufft jag tyckte att det var. Men idag när jag höll i bebisen så kände jag att det var mysigt absolut, men framförallt kände jag ”åh vad skönt att jag kan lämna tillbaka bebisen när den börjar bli krävande.
Vi kommer inte att skaffa fler barn. Jag tror helt ärligt inte att mitt psyke skulle klara av det. Jag har full förståelse för alla mammor som går in i väggen eller blir deprimerade under en föräldraledighet. Mammaledighet nr 2 var något av det tuffaste jag gjort. Det borde lyftas mer hur tufft det är med barn. Varför pratas det inte så mycket om alla som går in i väggen under en föräldraledighet? Den siffran borde vara högre än vad man tror. Jag tror att det skulle vara viktigt att lyfta och prata om.
