Idag fick vi beskedet som jag brottats med i tanken. Idag när Andreas och Emil var hos läkaren berättade de att den epilepsi som Emil har, inte är den snälla barnepilepsin som de trodde först. Barnsjukdomar växer ofta bort, men eftersom denna epilepsi inte är den snälla barnepilepsin så är chansen att den växer bort nu 50/50.
Jag tänkte nästan att fallet skulle vara högre än vad det är. Det är som att jag redan var förbered på detta så när beskedet kom var jag redan några steg före. Det känns självklart tungt att det inte säkert är en barnsjukdom. Men samtidigt vet jag att du kan leva hela livet med epilepsi. Målet är fortfarande att han ska vara anfallsfri.
Jag hoppas så mycket på medicinen som vi håller på att trappa upp. Snälla låt den hjälpa. Det som ändå känns positivt är att läkarna har oss under lupp. De har en plan A,B,C och D. Skulle det inte fungera så kommer de att koppla in Göteborg och större sjukhus som kan hjälpa oss. Ännu en gång vill jag hylla vården. De släpper oss inte utan de förstår oron och vår situation. Vi är viktiga för dem. Det är viktigt för oss.
