Idag drog jag av plåstret. Idag hade jag min första tid hos kuratorn. Direkt efter samtalet bestämde vi att vi skulle boka fler tider. Det var som om både hon och jag förstod att det behövs mer tid att krascha.
För det var verkligen så. Jag hade en timme då jag grät konstant. Direkt vid första frågan bröt jag ihop. Det händer något i mig när någon annan person visar omtanke. Då rasar alla murar och allt bara rasar. Men det var så skönt att bara få bryta ihop i en timme.
Men efteråt hade jag jätteont i huvudet. Dels var det anspänningen innan och dels en timme av tårar. Jag var väldigt nervös innan jag gick dit. Varför vet jag egentligen inte, kanske för att det var något okänt. Efteråt minns jag knappt vad vi pratade om. Jag funderade faktiskt på det när jag gick därifrån, att vad pratade vi om egentligen? Vad var det som sas?
Jag tror verkligen jag behövde få krascha och bryta ihop en timme för att sedan kunna hålla ihop allt vad en vardag är. En timme av egenvård där fokuset låg på mig och mina känslor behövdes. Alla personer behöver egenvård. Nu så här i efterhand förstår jag inte varför jag väntade till tredje frågan innan jag erkände för mig själv att jag behövde samtalsstöd.
