Är det något jag har svårt för är det när barn leker destruktivt. Med det menar jag när de leker fast de egentligen inte gör det. Emil kan sitta och köra de stora bilarna eller traktorerna rakt in i en hög av småbilar. Eller så kan han gå och sparka på bilar som ligger stösslade över golvet. Jag tror inte hans tanke är att de ska gå sönder eller att förstöra utan tyvärr tror jag inte att han har någon tanke alls. Han bara gör. Jag ser det inte bara på mina egna barn utan jag ser det på andras barn också.
Barn som sliter ut allt i en låda bara för att. Inte för att de letar efter något eller ska ens ska leka med något i den. Utan bara river ut för rivandets skull. Eller för ingen anledning alls. Den typen av ”lek” har jag så svårt för. Som sagt kan man ens kalla det lek?
Varför gör barn så? Nu menar jag som sagt inte tvååringar som inte riktigt vet bättre utan större barn, fyra år och uppåt.
Inte nog det med att är en konstig grej. Det låter oftast så himla högt. Ljudet av denna aktivitet är lila jobbigt som att bevittna aktiviteten. Jag ser ofta på Emil att det är rastlöshet. Men som barnens faster sa idag. Ska man inte kunna ta en lugn dag utan att det ska behöva bli så?
