Idag kom Andreas syster med barn på besök. Hon har liksom vi tampats med mycket på jobbet samtidigt som vab kom som ett brev på posten. Hon har också försökt sig på det där med vob. Vi pratade länge om att vob egentligen inte blir bra någonstans. Allt blir halvdant i alla riktningar. Man jobbar egentligen för lite än om jag skulle varit på jobbet, man är mindre med barnen än om man skulle ha tagit vab och man har inget tålamod i och med att situationen bara är stressande.
När barnen pockar på uppmärksamhet blir man bara irriterad för att de inte kan sitta snällt med sina paddor så man själv kan jobba lite. Efter att man ändå stillat sitt mammasamvete med lek ett tag är man återigen stressad för det lilla jobb man han med när man är hemma med sjuka barn.
När dagen är slut är alla missnöjda. Barnen fick ingen uppmärksamhet och är rastlösa. Jobbet fick inte nog med fokus så då sitter man ändå där när barnen somnat och försöker att jobba ikapp. Samtidigt börjar den inre stressen blomma upp inuti när man vet att dagen efter kommer att se likadan ut.
Nu hoppas jag verkligen att vi har bockat av vab för ett tag framöver. Varför kan man inte bara släppa jobbet? Det är ju inte så att man är oumbärlig och att hela skolan skulle fallera för att jag inte är där eller inte kan köra från distans en dag. Jag tror jag behöver släppa på mitt kontrollbehov vad gäller jobbet när nästa vab infinner sig.
Men det där med att vobba halvdag var en bra idé. Jag har inte ens tänkt tanken. Men kommer definitivt att ha det i åtanke framöver. Tack för tipset.
Jag brukar ibland bara vobba halva dagen, gärna då förmiddagen. Då blir det enklare att säga till barnet att man måste jobba fram till lunch och att man därefter kan leka/gå ut. Att vobba en hel dag har jag hittills inte lyckats med eller ens orkar eftersom det blir så mycket tjat.