Kaos och kontroll

En rädsla att inte finnas där när det händer

Vi pratar mycket nu om Emils Epilepsi. Det är inte så konstigt. Det är en ny situation för oss alla. Jag sa till Andreas att jag egentligen inte är orolig för ett nytt anfall. Det är som en del av Epilepsi. Jag har sett två anfall som Emil fått och ett som min kusin fått. Jag har läst mycket information och jag känner mig som sagt lugn för själva anfallen. Det som dock oroar mig är att Emil ska få ett anfall och vi inte märker det. Att han kanske skulle vara uppe och leka med Love och vi inte hör att han får ett anfall. Han kan ju lika gärna ligga och leka på golvet med Love och då få ett anfall. Det är det som är min rädsla just nu. Jag vill vara där och kontrollera anfallen om eller när de kommer. Jag vill kunna lägga honom på sidan och se att han inte slår huvudet i något. Nu är det nästan så att jag går upp och är på övervåningen med dem även om jag vet att de kan leka bra själva. De behöver inte mig i leken alla gånger. Jag är bara där för min egen skull. För att jag ska vara där om det händer.
Morgonens ritsession
Nu till veckan ska allt vara som vanligt i övrigt. Båda barnen tillbaka på förskola och jobb för mig och Andreas. Det är med blandade känslor som vi nu ska försöka återgå till det vanliga. Skönt för hela familjen egentligen, men läskigt också. Jag känner mig som en överbeskyddande mamma som vill hålla Emil hemma till han flyttar hemifrån.
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.