Idag har alla på jobbet frågat hur det är. En del har jag bara svarat med ett vanligt bra. Medan jag öppnat mig mer med andra. Jag antar att det är så det är. Jag tänkte direkt när Emil fick diagnosen Epilepsi att ”vad skönt att det bara var det”. Sedan när jag landat i det så bubblar så många olika känslor i mig. Samtidigt bubblar också massor av frågor. Vad får jag känna? Hur får jag känna? Vad är normalt att känna?
Samtidigt vet jag ju att det är okej att känna alla känslor på en och samma gång. Vi fick prata med en kurator på barnavdelningen innan vi åkte hem och hon berättade att hennes son hade Epilepsi. Min första fråga var då ”hur kände du när du fick veta det?” Hon svarade att hon var förbannad. När hon sa det visste jag, det är okej att känna vad som helst. Det var så skönt att höra. Det var också så viktigt att veta. Att i detta diagnosbesked så får jag ha en känslostorm inom mig. Jag går vara orolig och ledsen men också samtidigt lugn och stark.
Världens starkaste och bästa kille
