Kaos och kontroll

Det har varit några dagars frånvaro här. Jag publicerade ett inlägg i måndags efter jag och Emil haft världens fight. Jag tog senare bort inlägget av dåligt samvete. Precis efter att jag publicerade inlägget hände det värsta jag någonsin varit med om. Emil fick ett krampanfall. Jag låg bredvid honom i sängen för att han skulle sova och jag hör hur han tar ett djupt andetag och sedan börjar han att krampa. Jag skriker i panik till Andreas som springer ner från ovanvåningen där han lägger Love. Vi ringer 112 och försöker hela tiden få kontakt med Emil. Efter 2,5 minuter slutar krampen och Emil är medtagen. De säger i telefonen att vi ska hålla honom vaken så vi gör allt för att få kontakt med honom. Efter 3,5 minut kom ambulansen och tog över. Emil var då medtagen men vid medvetande. Han hade koll på vad han hette, vilka vi var men inte vad som hänt (förståeligt). Jag och Emil fick åka in på sjukhuset med ambulansen och senare sova en natt på sjukhuset. Efter många prover som visade att allt var i sin ordning så fick vi åka hem. De trodde att krampanfallet var affektkramp, alltså att det var att han var så ledsen och arg innan som orsakade krampen. Jag ber till gud att det var det som orsakade anfallet och inget annat. Trots att jag sedan i måndags haft så dåligt samvete som äter upp mig inifrån. Det var jag som tog fighten, det var jag som drog fighten så långt att Emil fick ett krampanfall. Det var jag som drog fighten så långt att jag där och då i krampanfallet kände att han dör, vi förlorar honom. De frågade i telefonen om han andades och vi kunde inte svara. Gör han det? Eller låter han bara? Det var MITT fel. Läkarna sa att det var en frisk fyraåring som skulle åka hem från sjukhuset och att allt skulle vara som vanligt. Han skulle gå på förskola idag som vanligt. Han skulle sova ensam som vanligt. Hur kan allt vara som vanligt? Jag har inte tänkt på annat sedan det hände. Hur kan man bara släppa det? Det går inte! jag tittade flera gånger igår när han sov om han andades. Minst lilla ljud i monitorn och jag eller Andreas sprang upp och kollade om han levde. Hur lång tid kommer det att ta innan allt är som vanligt i mitt huvud? Kommer det någonsin bli som vanligt igen?