Helt plötsligt kommer jag på att jag ska ut och springa. Jag som kommit på att jag inte tycker att träna är så kul nu för tiden kände ändå att nu ska jag ut. Den senaste veckan har jag tvingat till träning. Det har blivit två stycken snabba 15 minuters pass på yogamattan denna vecka för att jag ska ha fått till träningen. Men nu jävlar händer det. Heja mig!
Men nu till det andra som händer. Jag har just nu haft ca 2 timmars egentid hemma. Andreas har varit ute med barnen i TVÅ timmar i olika lekparker. Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Det första jag gjorde var att jag städade. Andreas gick ut med barnen just för att jag skulle kunna städa. Det är svårt att dammsuga när de ändå bara drar ner allt på golvet. Sedan stack jag som sagt ut och sprang. Men nu då? Vad ska jag göra nu? Jag hade som inte räknat med denna tid så jag känner mig lite lost. Ska jag göra någon nytta eller bara vara? Det är som om jag känner tacksamhetsskuld. Nästan som att jag måste göra något nyttigt bara för väga upp Andreas insats. Känner någon samma? Jag känner mig skyldig och lat om jag bara jäser i soffan. Sjuk tanke, jag vet.
Såg på klockan nu att det var middagsläge snart så om jag börjar med maten så gör jag något nyttigt och bra.
Snart kommer denna 2:åring hem och då är det fullt fart.
