Så var det igång igen. Jag jobbade den första dagen efter semestern idag. Nu kommer rutinerna och vardagen tillbaka. Och vet ni? Jag gillar det. Jag är ju en rutinmänniska som tycker om när det är styrt. Jag tror faktiskt att barnen längtar tillbaka till förskolan också. Eller i alla fall Emil. Nu kör vi läsåret 20/21. 11 veckor kvar till novemberlov.
För att helt byta ämne så har jag på slutet fått höra om olika personer runt mig. En del ganska nära och en del mer bekanta. Några saker har varit superroliga och positiva men andra har varit mer tråkiga att höra. Men oavsett så slog det mig hur lite vi egentligen vet om människor runt omkring oss. Jag går ofta på utsida eller skalet. Alltså vad de visar upp på Instagram eller hur de bor osv. Men vad lite det egentligen visar verkligheten. Det är klart att man inte visar upp skavanker på Instagram eller skyltar med svagheter. Det förstår jag. Men bilden blir så skev i mitt huvud när jag ser allt det fina och sedan får höra av andra saker. Jag menar inte att vi ska lägga ut svagheter, men varför är vi så rädda att prata om dem? Varför är vi så rädda för att blotta en svaghet? Jag tror att svagheter som blottas hjälper andra att se att allt inte är guld och gröna skogar hela tiden. ALLA brottas med sitt. Jag tror inte att någon lever det helt perfekta livet utan bekymmer.
Varför håller vi alla, jag inräknad, fortfarande uppe fasaden på sociala medier? Skulle inte en bild gillas lika mycket om man skriver att utflykten sket sig eller att man är lite less? Jag skulle tokgilla sådana bilder i alla fall. Lägg upp och jag gillar!
