Kaos och kontroll

Igår tappade jag det totalt. Stor och stolt som jag var sa jag att det inte var några som helst problem att lägga båda barnen. Jag såg framför mig att båda barnen skulle sova innan kl 20. Jag skulle ha insett det redan då att det skulle gå på röven. Man ska ALDRIG, verkligen ALDRIG, fantisera om egentid. När man längtar efter den som mest, blir också fallet som högst.

Emil vägrade att somna. Love somnade efter en stunds vändande och vridande i sängen. Eller en stund det tog ca 30 minuter. Det är bra för att vara Love. Man får alltid räkna med ca 45 minuter. Jag tänkte att Emil borde ha blivit sömnig efter 30minuters skärmtid i sin säng i väntan på mig. När jag kommer till Emil så blir det bara krångel. Det ska drickas vatten, tittas på affischer på väggen och läsas ytterligare en Bamsetidning. När vi äntligen släcker och ska sova så somnar han ALDRIG. Efter ca 15 min säger han gång på gång att han vill gå ner. Då frågar jag om han vill sova nere i gästrummet. Men nej det ville han inte, han ville bara ner. Då hände det. Jag tappade det totalt. Jag drar upp Emil ur sängen och säger till honom med arg ton ”men gå ner då”. Han blir skärrad och ledsen, men jag bara gick förbi honom och gick ner.

Andreas mötte oss i trappen och frågade vad som händer. Jag sa då att han fick ta hand om sitt barn. Jag tog Emils skärm och satte mig i gästrummet för egentid. Andreas och Emil fick sätta sig i vardagsrummet och se slutet på Chelseamatchen som Andreas så gärna ville se. Jag satte mig i protest i gästrummet med skärm och chips. Inte det jag är mest stolt över men jag tappade det totalt.

Idag har jag kompenserat genom att ha egentid med Emil på stan med lek i badhusparken och glass.

Man ska inte underskatta egentiden eller barnfritiden. Den behövs för att ladda batterierna.