Jag kan inte hjälpa det. Men jag LÄNGTAR till Love är lite större. Jag längtar till han är minst fyra. ALLT är så mycket enklare när barnen blir äldre.
Göra grannar skrev och frågade om vi ville med till Lillsjön efter maten. Absolut ville vi det. En liten cykelutflykt i solen. Vi bor i ett fantastiskt område med elljusspår precis runt hörnet, ett jättefint promenadstråk runt Lillsjön som också har en supermysigt badplats och flera lekparken inom rimligt cykel- och gångavstånd. Jag vill aldrig flytta härifrån.
När vi kom till Lillsjön sprang alla barn till bryggan för att mata fåglarna (det kom aldrig några fåglar). De större barnen kan man släppa någon meter ifrån sig men Love måste man hålla i handen eller i kläderna för han bara drar.
Vi hade en helt fantastisk utflykt men om några år kanske den kan bli mer fantastisk då man kan släppa Love lite mer.
Nu fick Andreas springa efter Love i lekparken och jag chansen att sitta lite.
Jag vill bara spola fram tiden till en tid då barnen eller framförallt Love kan springa runt lite själv utan att någon måste hjälpa, kolla eller övervaka. Är jag konstig som inte njuter av tiden som är nu? Eller finns det andra som njuter av tiden när de blir äldre?
