Har varit på resande fot hela dan. Packar ”det sista” på morgonen med en tvååring som ville väcka syster eller på annat sätt inte hjälpa till. Ingen vuxen fick i sig frukost.
Det har inte vilats, jag har kastat mat(!) i ilska och emellanåt har jag undrat över vad vi gett oss in på.
Men efter icke-vilan bestämde jag mig för att praktisera minsta motståndets lag. Inte sura för det som varit utan glädjas i nuet. Som att jag för en halvminut sen sa att vi inte häller ut russin och sen ändå får plocka upp dem. Eller kexen. Andas i fyrkant och tänka på att jag har de barn universum trodde jag skulle klara av. Ja, tvåan är ju enkel. Det är tvååringen jag försöker överleva. 
