Det var lite av en chock för mig att bli mamma. Kajan var ett överlevnadsbarn som behövde närhet och inte accepterade nån annan än mamma. Amningen strulade och jag blev tröttare och mer stressad. Jag minns inte mycket av vår första tid, troligen just på grund av den konstanta stressen och oron. Vi var iväg och gjorde mycket men jag packade alltid för en mindre katastrof (och nej, sitta hemma var inget alternativ, det blir jag än deppigare av).
Klart att det var en fantastisk tid också. Men en rejäl omställning och inte en smärtfri process. För i samna veva kände jag också en stark längtan att ändra fokus i livet – från jobb och den sortens självförverkligande till att få vara hemma och skrota mer. Se mina barn växa upp och vara i huset vi köpt.
Nu sitter jag i en stor säng med lilla, nya Ankan i knät och Kajan som kollar film på iPaden (även hon nästan i mitt knä). Maken sover. Snart är det frukost och senare fin-lunch med vänner.
Jag är mycket mindre stressad, mindre orolig. Njuter av Ankan på ett helt annat sätt och blir nästan ledsen av att tänka på att hon snart är ur denna bebistid.
Att bli och vara mamma är verkligen det märkligaste jag varit med om. Jag älskar mina barn mer än allt samtidigt som de är fantastiskt duktiga på att gå mig på nerverna. Jag drömmer om att få sova ostört men somnar trots allt lättast när jag är inkilad mellan mina små.
Jag har burit dem och jag har fött dem – nu har vi allt det stora jobbet framför oss. Tack för att jag får vara er mamma.
