Har precis dragit igång en tvättmaskin och ska nu lugna ned mig med en kopp te.
På väg hem från kalas (som sen skulle bli fest vilken maken är kvar på) satt Kajan med iPaden i baksätet. Precis innan första avfarten till vår ort (den andra är närmst) kräks hon. Och det kändes inte som lite. Hon börjar ju såklart gråta och är upprörd och jag svänger snabbt som ögat av. Vet att det finns en påfartsparkering precis bredvid.
Stackars Kajan knäpptes ur och i strumplästen (hon hade inte skorna på eftersom resan var ganska lång) fick hon stå på den där mörka parkeringen medan jag fick av henne klänningen. Som tur var hade snuttefilten och jackan tagit värsta smällen, tillsammans med den yttersta klänningen. Kajan hade nämligen haft en klädkris på morgonen och hade därför två klänningar på sig. In i bilen igen och så fick hon stå i baksätet medan jag med en blöja försökte få bort det värsta från barnstolen.
Invirad i min reflexväst och med min tygkasse på sätet var det bara att åka hem. Västen funkade som en glädjespridare tillsammans med Let It Go och hon höll humöret uppe. Väl hemma har vi duschat och nattat. Lite ledset då och då men i stort verkar hon ha tagit sig ur det hela ok. Jag själv var däremot inte lika lugn, inte på insidan. Jag är nämligen åksjuk och var livrädd att kräkas själv av lukten. Men vi tog oss hem, tvätten är i maskin och nappar är kokade. Jag ska nu vila med te och Downton Abbey.
