Vad innebär ett konsumtionssamhälle? Och hur påverkar det familjen? Varför upplever många föräldrar en sådan stress hela tiden?
De senaste åren har jag mer och mer intresserat mig för den stress många känner i livet. Som en underliggande oro över vardagen. I början tänkte jag mycket kring att det var för att vi levde i ett samhälle där reklam styrde mig att må dåligt över min kropp och där inredningsmagasin ville att jag skulle byta grejer med varje säsong. Numer inser jag att problemet är större än så. Vi lever i ett samhälle där inte bara företagen, utan hela vår samhällsbild bygger på konsumtion. Du förväntas ha ett jobb (ett heltidsjobb är status, arbetslöshet är utanförskap) för att då bidrar du på något sätt. Du tar ansvar. Den som sitter hemma bara snyltar. Men vad ska man med sin lön till? Jo, dels betala skatt men också konsumera. Jämt talas det tillväxt, ekonomisidorna darrar om vi inte lägger våra pengar i olika företag och köper deras varor och tjänster och varje år får vi veta hur det går med julhandeln. Eller Sveriges export. Allt handlar om att pengar snurrar runt och att det köps och konsumeras.
När jag blev förälder ställdes det på något sätt på sin spets. Jag vill inte kasta bort mitt liv på heltidsarbete, ha Kajan på förskolan i över 9 timmar/dag och aldrig ha tid att bara vara. När jag talade med vänner om detta kände många igen sig, både föräldrar och barnlösa. Kanske är det med oss 80-talister dessa tankar kommer? För vi, och de som kommer efter oss, är inte så pigga på att ha ett jobb ”bara för att”. Antingen har man ett jobb som man brinner för och där man gör nytta, annars kan det vara. Stressen många upplever handlar inte så mycket om att ha ”rätt märken” (väl man lämnat tonåren i alla fall) utan mer en stress över att man måste äga sitt boende eller en bil eller kunna pensionsspara – allt detta kräver en fast inkomst. Och i jakten på detta arbetar man på timanställningar eller otrygga avtal, för att få ihop pengarna.
I samhället får detta konsekvenser. Vi ser utbrända vuxna, barn som blir sjuka hela tiden i för stora barngrupper och folk som går till jobbet trots sjukdom. Allt detta hänger ihop. Det hänger ihop med en syn på att den arbetande vuxna är den som ska respekteras och som har status. Då måste barnen offras, för en hemmaförälder (om det så är på heltid eller på grund av VAB) kan i ett konsumtionssamhälle inte ses som annat än en belastning. Samma med den sjuka vuxna, om det så är förkylning eller kronisk sjukdom. Arbetslinjen är en hård linje. Rätten till heltidsjobb är inte lösningen. Det måste finnas andra vägar. Annat än Folkpartiets barnvårdare (motreaktion) eller indraget vårdnadsbidrag. Vi måste tänka större, tänka annorlunda och börja ta oss en ordentlig funderare på vilket samhälle vi vill bygga. För det är möjligt att skapa någonting annat, inte vara fast i det ekorrhjul som nu snurrar alldeles för fort.
