Jag hatar att vara mamma. Jag avskyr att aldrig få sova ut ordentligt, vare sig det är vardag eller helg. Min morgon kan inte spenderas i sängen hur länge jag vill utan att någon måste mutas med Frost på sovrums-tv:n. Jag kan inte spontant dra på en AW efter jobbet om jag vill för antingen så ska det hämtas på dagis eller så behöver jag i alla fall komma hem till nattningen och egentligen vill jag ju inte missa en kväll med min unge, vi har så få timmar ändå tillsammans. Jag hatar att även om jag kan få till egentid så vill jag inte, jag sitter ändå bara och uppdaterar mig om vad ungen gör. Jag avskyr att min tid inte är min, en spontan löprunda måste planeras i förväg med barnets andra förälder, middag måste vi äta senast 18 på kvällen på helgerna måste jag komma ihåg lunch också! Jag har också blivit så otroligt sårbar och klarar inte av att se alltför mycket hemskheter på tv. Kläder till mig själv handlas efter de handlats till barnet, hennes behov kommer alltid först. Mitt hem tas över av leksaker. Jag kan inte sitta och spela dataspel en hel dag, kan inte sy ifred och mitt garn är tydligen allmän egendom. Hallen tas över av barnkläder och en stor vagn.
Jag älskar att vara mamma. Att få upptäcka världen genom nya ögon, prata om allt ifrån att is är kallt till att fåglar äter bröd. Jag älskar kramarna jag får när man hämtar på dagis, att ligga och småviska i sängen innan vi går upp. Jag vill nästan gråta av känslor när min lilla 2-åring viskar att hon älskar mig innan hon ska somna (för att sen berätta att hon också älskar pappa, farmor, mormor, dagisfröken, sin kanin, osv). Jag vårdar och värnar om upplevelsen att få älska någon villkorslöst och helt naturligt. Att en annan varelse kan kännas som en förlängning av ens egna kropp, att ens hjärta och själ vandrar runt där ute på två egna ben. Jag älskar hennes humor och busighet, upptäckarglädje och oräddhet. Jag imponeras av hennes små hopp fram i utvecklingen när hon plötsligt förstår saker på ett annat sätt. Jag förundras över tilliten hon känner till mig, allt ifrån när hon hoppar från bassängkanten och bara litar på att jag är där till att jag vet att man blir kall om fötterna om man går ut utan skor. Jag älskar att få vara med en mini-variant av mig och min man, som samtidigt så totalt är sin egen person. Jag älskar att se mitt eget beteende och bemötande reflekteras i henne – hur hon påverkas av de val jag gör vad gäller uppfostran och hur jag pratar om världen runt henne. Jag älskar att få rå om denna varelse, samtidigt som hon hela tiden utmanar mig och får mig att se världen med andra ögon.
Ibland är det jobbigt att slitas mellan dessa känslor och virrvarret det skapar, men jag vet att det egentligen är positivt. För det som är viktigt rör alltid upp starka känslor.
