Just nu är Kajan extremt mammig. Hon bryter ihop om jag inte sitter bredvid. Jag får inte vara i tvättstugan, inte försvinna ut i köket. I helgen satt hon och stortjöt i pappas knä när jag drack kaffe och inte ville ha henne klättrandes på mig. Jag ska natta och jag ska sova med henne.
Samtidigt är hon inte det konfliktfriaste barn att umgås med. Det är mycket stå och vråla nej i mitt ansikte, kasta saker och vara arg. Allt måste det protesteras mot. Och sen måste hon sitta i mitt knä och gosa…
Annars pratas det på. Många frågor är det som gäller!
Vad gör hon / Var är hon / Vem är det då?
Favoritfrågorna just nu. Den sista betyder tydligen ”vad är det”. Dessa frågor upprepas gärna. Så om man svarar att ”hon byter däck” så kan det ändå frågas vad hon gör direkt efter. För övrigt är alla ”hon” just nu.
Var är pappa?
Eller farmor, eller grannen, eller kompisarna. Hon kan stå och titta på personen men behöver ändå fråga. Vet inte om hon inte litar på vad hon ser eller måste kolla om jag har uppfattat verkligheten på samma sätt som hon. Och ja, frågan repeteras gärna.
Var är hennes mamma och pappa?
Det är väldigt viktigt att alla på tv eller i böckerna har en mamma eller pappa någonstans. Finns det nån som verkar som ett barn i en berättelse så måste mamma eller pappa vara där. Hon låter väldigt orolig när hon frågar och måste ofta dubbelfråga lite.
Gå bort mamma!
Det började med att hon sa det när hon skulle äta på saker hon inte får (nej, mitt barn har aldrig släppt stoppa-saker-i-munnen-fasen) men nu gäller det allt bus. Så när den meningen kommer vet man att det är läge att ha ett getöga på henne. 
Det är lite tufft just nu, speciellt med mammigheten. Jag försöker såklart att gosa och visa att jag är här eller alltid kommer tillbaka men samtidigt så måste hon kunna vara med andra. Jag är också väldigt trött mentalt och känner mig ganska höggravid i huvudet. Har för övrigt förlikat mig med att jag lämnar bort ett barn som helt plötsligt blir ledset när jag ska gå eftersom att jag inte orkar vara en bra mor just nu. Då känns det väldigt bra att känna sig lugn och trygg i att mitt barn har fantastiska fröknar och att anknytningen till dem gått riktigt bra. Jag litar verkligen på dem och relationen de har till Kajan.
