Och gott nytt feministiskt år!
Jag hoppas att den kamp som förs leder till att du slipper könas i tid och otid. Att du bemöts utifrån den individ du är, inte vad du har mellan benen. Att du får vara allt möjligt; mjuk och snäll, framåt och tuff. Att pojkarna på dagis får lika många kramar som du, att de får sätta ord på sina känslor och att de får gråta. Både för pedagoger, föräldrar och äldre barn. Jag hoppas och kämpar för att när du börjar skolan ska du inte sättas vid ett bord med stökiga grabbar för att ”lugna ned”. Att om du är lika stökig som en annan i klassen, som är kille, så reagerar läraren mot er båda, inte bara mot dig. Att om en kille knuffar dig eller drar dig i håret så ursäktas det inte med att ”han gillar nog dig”, för snart är ni nästan tonåringar och knuffarna har blivit sexuella övergrepp men lärarna ursäktar fortfarande hans beteende (”han gillar nog dig”). Jag kämpar för att när din kompis tafsas på inne på skoltoaletten dit tre grabbar drog in henne så säger vi vuxna ifrån, inte skuldbelägger henne med att säga att hon ju är lite flörtig.
Jag och mina medsystrar kämpar för att du ska slippa ta ansvar för en annan varelses beteende och sexualitet. Du ska aldrig skuldbeläggas för att någon är ett as (”män kan inte uttrycka känslor”) eller inte kan hålla händerna för sig själv (”men du var ju full på en fest med fulla killar”). Du ska inte ändra på dig för att behaga andra, inte behöva gissa dig till någons nästa drag eller värderas utifrån vem du är ihop med.
Vi kämpar för att du ska kunna välja ett liv med karriär eller att vara hemma utan att skuldbeläggas för vilket som. Vi kämpar för att det faktiskt ska vara ekonomiskt bra att vara hemma med sina barn, för vi vägrar acceptera att det traditionellt manliga (jobb och karriär) anses finare och bättre än det traditionellt kvinnliga (hem och barn). Jag kämpar för att den partner du träffar ska växa upp med att anse det självklart att båda föräldrarna är hemma. Som liksom jag förfasas över att man idag gjort hemmalivet till en dålig deal och sedan skuldbelägger den som väljer det. Jag kämpar för att om du väljer att skaffa barn men sen tycker att det är bättre för dig och din familj att du jobbar så ska det valet stå dig fritt.
Jag kämpar för ett jämställt samhälle, mellan kvinnor och män, mellan heteros och hela regnbågen, mellan de som fötts här och de som kommit hit senare i livet. Jag gör det för min skull, men mest för din. Jag hoppas att du slipper kämpa lika mycket som jag men annars får vi stå där på barrikaderna en dag, tillsammans.
