Jag trodde kanske att ilskan jag kände efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson skulle lägga sig. Att känslorna i min kropp skulle lugna ner sig, gå vidare. Men tvärt om har det bara blivit värre. Kanske var det för att jag skrapade lite med nageln på ytan. Kanske var det för att jag den här gången läste vidare, gick djupare, ville förstå. För det var så mycket som inte stämde i dokumentären. Så mycket som jag efteråt inte får att gå ihop. Som det jag skrev om på Instagram igår:
Någon hänvisade då till Felix Herngrens uttalande på hans egen Instagram:
Och plötsligt blev allt ännu konstigare? Vadå rykten? Hannes säger ju själv i dokumentären att han själv upplevde och hörde hoten, hatet och såg hennes skador. Berättade han aldrig för sin vän om detta? Eller är hans ord något som Felix anser är ”rykten”? Och om man hör vidriga rykten om någon, kollar man inte upp dessa innan man ger den en roll i sin mys-serie? Det fanns ju en dom, det fanns ju tidningar som skrivit om detta?
Och varför ska han kalla Örjan, en dömd misshandlare för geni? Varför använda ett sånt ord när man nu vet vad som hänt? Jag försöker på inget vis skuldbelägga Felix för att det som hänt skulle vara hans fel, men jag är så TRÖTT på alla ursäkter från alla som jobbat med, hängt med och dunkat Örjans rygg och som nu ”inte visste”.
Nej, jag är så jävla trött och förbannad. Jag följer Cissi Wallin på Instagram och allt hon lagt upp de senaste dagarna får mig vilja låsa in mina barn föralltid, att de aldrig ska behöva möta den här sjuka världen. Cissi skriver om Moneybrother som 2011 blev fälld för sexuellt ofredande, men som ändå 2014 fick sitta och mysa på bästa sändningstid i Så mycket bättre. Vill bara kräkas. Är det såhär det är? Att män kan göra precis vad fan som helst och inte nog med att straffen är patetiska så ska de dessutom mysas med, bjudas in, få höga positioner och uppmuntras till att bli folkkära?
Och sen idag. Alla dessa jävla människor som nu skriver inlägg och krönikor om hur de som står upp för det rätta nu är problemet. Hasse Aro skriver inlägg som avslutas med ”Det är inte de enskilda förövarna som hotar demokratin. Den är pöbeln, lynchmobben. Det är ni.” och jag skriker rakt ut. SKRIKER åt att en man som jobbar med att hänga ut odömda personer på TV tycker att det är fel när människor går ut och FREDLIGT demonstrerar och pratar om hur vi måste få ett slut på detta vansinne.
Män måste sluta döda kvinnor.
Män måste sluta slå, trakassera och förnedra kvinnor.
Män måste sluta försvara, backa och ignorera de män som gör detta.
Är det provocerande att vi säger detta? Är det på riktigt vi som är problemet?
Jag är så arg. Arg, trött och uppgiven. Men av ilska kan man göra mycket, om man väljer att kanalisera den rätt.
Det ska jag göra.
Det känns som Hasse dock kastar sten i glashus (för att kanske vilseleda), men när jag läste på folkhögskola fanns det en filmlinje där det ingick praktik. Två tjejer som under sin tid gjort praktik på efterlyst när Hasse Aro arbetade där hade en hel del berättelser om honom och hans otrevliga sexuella anspelningar/närmanden mot kvinnliga praktikanter….