Julia Mjörnstedt Karlsten – @juliamjornstedt
julia

Julia Mjörnstedt Karlsten

Annons

VEM ÄR DET EGENTLIGEN SOM HAR RÄTT ATT KÄNNA?

Den här texten publicerade jag på min Instagram igår med anledning av mitt blogginlägg, men tänker att jag även vill pubicera det här för er som kanske inte följer mig där.

Det blev en del diskussioner och hårda ord efter gårdagens inlägg. Jag låg vaken sent och funderade. Vem är det egentligen som har rätt att känna? Vem har rätt att uttrycka sina känslor, att berätta och dela med sig? Mitt blogginlägg igår var ett försök till att sätta ord på en period i mitt liv som format mig. En period som väckte många känslor jag aldrig trodde jag skulle kunna känna. Om skammen, skulden och sorgen.
Vissa av er tog illa upp, det ber jag om ursäkt för, det var givetvis aldrig min mening. Men att säga att jag inte har rätt att uttrycka mina känslor kring detta för att det ”bara” tog åtta månader, eller att det skulle vara ett hån mot er, det tycker jag inte är rätt.
För vem får känna och uttrycka sig?
Får en person med cellförändringar oroa sig, prata om sin oro och skriva blogginlägg om det eller är det ett hån mot dom vars cellförändringar lett till cancer? Får en person med diabetes 2 uttrycka sin sorg kring att leva med sjukdomen eller är det elakt mot dom med typ 1? Får en person med en anhörig som varit allvarligt sjuk prata om den tiden eller är det ett hån mot dom med anhöriga som inte överlevt? Får ni klaga på smärta, sjukdomar och symptom eller är det alltid ett hån mot mig som haft en dödlig sjukdom, cancer?

Jag förstår att det finns nivåer. Efter en föreläsning jag hade om min cancerresa kom en tjej fram till mig och sa ”Jag förstår PRECIS vad du gått igenom! När jag förstorade brösten kände jag mig som världens ensammaste människa.” Det var ett övertramp ansåg jag. Det kändes hånfullt. Men varje vecka får jag meddelanden från människor som oroar sig för cancer, de allra flesta har symptom men som sedan visar sig vara något ofarligt. Skulle jag bli arg på dessa? Inte låta dom känna sin oro?

Jag försöker inte ”äga” frågan kring mitt förra inlägg. Försöker inte på något vis bli en ambassadör för ofrivillig barnlöshet. Jag försöker ta upp något som jag önskar att vi pratar mer om. Att tysta varandra tror jag inte gynnar någon. Inte någon som det ”bara” tar åtta månader för och inte någon som fortfarande kämpar.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (2)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Kristin

    Åh så tråkigt att det bli något negativt när du går ut och berättar dina känslor. Det är säkert många som känt eller känner som du gjorde. Självklart är det alltid någon som har det värre men det betyder ju inte att du inte har rätt att känns oro, ångest, rädsla osv. Vi är ju bara människor. Ja tycker det var bra skrivet!

  2. Felicia

    Det var precis så jag kände när jag läste kommentarerna kring ditt förra inlägg! Hur kan man tycka sig ha rätt att förminska någon annans känslor för att man själv eller någon man känner har det värre? Känslor är subjektiva och kan aldrig jämföras med någon annans. Sen finns det ju så klart grader som du beskriver ovan men ändå. Vi har haft lätt att bli gravida och väntar nu vårt tredje barn här i dagarna men vi har också haft två missfall som jag upplevde som väldigt påfrestande just där och då, en stor sorg. Och hade någon just då sagt till mig att det inte var rätt att sörja för att någon annan har det värre hade jag nog blivit helt knäckt! Alla har vi vår historia 💕

Se fler...
Annons