Jag har läst alla era kommentarer efter inlägget om mig och Ibbe. Tusen tack för alla fina ord. Jag blir jätteglad av dom och det känns härligt att ni precis som jag tror på oss. Nu har vi en veckas semester kvar tillsammans framför oss sen ska Ibbe iväg på en veckas semester med en kompis. Efter samtal hos familjerådgivningen har jag ju förstått att det är viktigt för honom med egentid och att det inte handlar om att han väljer bort mig. Jag är ju van vid att ha Angelica vid min sida (sedan vi låg inne i mammas mage) och jag tror att det är därför jag så starkt ogillar att vara ensam.
Jag försökte förklara för familjerådgivaren hur det känns när jag är ensam. Kommer ni ihåg känslan av att sitta ensam i matsalen i skolan och äta lunch? Alltså inte att matsalen är tom på folk, utan att man var tvungen att sitta ensam vid ett bord utan kompisar trots att det var fullt med folk runt omkring. Den känslan. Det är ett magont och en oro som dyker upp när jag är ensam. Jag har fått höra att jag borde öva mer på att vara ensam, men jag vill inte det. Jag gillar ju inte att vara ensam så jag förstår inte riktigt varför det är något som jag måste vänja mig vid när jag är 31 år gammal.
Jag kan såklart njuta av en springtur eller en promenad i min ensamhet, men jag föredrar helt klart sällskap 9 av 10 gånger. Det kanske helt enkelt bara är biologiskt eftersom att jag har en tvilling. Är det någon mer tvilling som läser som känner igen sig? Jag måste nödvändigtvis inte vara med Angelica hela tiden, det är inte det. Jag tycker bara väldigt mycket om att ha någon runt omkring. Igår till exempel, när jag målade lekstugan frågade jag om inte Ibbe kunde vara på baksidan med mig istället för på framsidan. Jag tycker att det är mycket mysigare att göra saker tillsammans även om jag gör själva arbetet själv, om ni förstår hur jag menar.
Att få barn är väldigt bra för någon som inte tycker om att vara ensam. Helt fantastiskt för mig faktiskt! Sen vet jag att jag inte ska överföra min rädsla för att vara ensam på Elsa, men med Ibbe som pappa som älskar ensamhet så tror jag inte att det är någon risk.
Åh Gud vad jag känner igen mig i detta inlägg! Jag är själv tvilling och jag extremt svårt för att vara ensam. Jag har tillexempel aldrig sovit själv i tillexempel föräldrarnas hus när man fortfarande bodde hemma eller ens i min och sambons lägenhet vi bor i. När sambon är borta över en natt (eller ens bara en kväll) tar jag med mig sonen och sover hos mamma och pappa. Min tvillingsyster är likadan!
Åh Gud vad jag känner igen mig i detta inlägg! Jag är själv tvilling och jag extremt svårt för att vara ensam. Jag har tillexempel aldrig sovit själv i tillexempel föräldrarnas hus när man fortfarande bodde hemma eller ens i min och sambons lägenhet vi bor i. När sambon är borta över en natt (eller ens bara en kväll) tar jag med mig sonen och sover hos mamma och pappa. Min tvillingsyster är likadan och vi båda känner att många inte riktigt förstår ”olustigheten” av att vara ensam..
Sjalvvald ensamhet, egentid på egen hand, åh det är ju himmelskt! Egentid med min sambo också, vi är med varandra men gör olika saker. Det är så mysigt 🙂 Tror det har mycket att göra med vilken personlighetstyp man är. Vi är båda introverta så att gå ut och dansa, gå på barer och liknande händer bara inte, finns inget värre haha! Och så tror jag att det även hänger ihop med den inre tryggheten… Att känna sig själv. Att våga känna sig själv och sina tankar. Låter töntigt men jag tror på det. Det är först när man kan njuta av att vara ensamhet som man vet vad som är en själv i grund och botten… Säger en introvert som mediterar mycket och uppenbarligen trivs ensam, haha!
Jag är tvilling och förstår precis vad du menar, är dessutom uppvuxen i en stor familj där det alltid har varit mycket fart och fläkt. Sen jag flyttade hemifrån för 1 år sen har jag fått känna på ensamheten, och jag ogillar den så mycket. Får ångest av tanken av att sitta själv en fredag eller lördagkväll, går gärna hem till kompisar och bara är, eller åker hem till föräldrarna för sällskap. Så mycket oro och ångest ensamhet kan skapa…
Kram!!
Känner precis som du, satt precis i kvällssolen på balkongen och sa till min sambo – det här är livet…
Två minuter senare går han in och då kändes det inte alls som det var livet att sitta där ensam
Jag är tvilling och förstår dig helt! Brukar be min sambo vara nära mig också, inte nödvändigtvis för att umgås, utan för att just ha någon nära och inte vara ensam!
Jag är tillsammans med en tvilling och han hade så svårt att förstå mig i början att jag behövde ensamtid haha. Jag är ensambarn och tror absolut att det hänger ihop med något biologiskt. Jag älskar att vara ensam (när jag själv får välja såklart) och min sambo tycker inte om att vara ensam. Men jag känner igen den där känslan med skolmatsalen- för är jag ensam när alla andra är upptagna får jag typ ångest och känner att ingen vill vara med mig. Bra kompromiss att göra varsin sak men på samma sida av huset – vara ensamma ihop ♡
Hej! Jag är inte tvilling men jag känner endå igen mig i det du skriver. Ibland njuter jag av ensamheten, men allra mest vill jag vara alla tillsammans. Min sambo har stort behov av ensamtid och kan bli irriterad om jag ”stör” honom i det. Han skulle också behöva åka iväg för lite egentid. Det är inte alltid jag förstår att det inte är mig det handlar om, så det måste jag jobba på.
Jag förstår din rädsla att vara ensam och att du inte heller vill lära dig det. Men samtidigt förstår jag kvinnan ni går och pratar hos.
Det är bra att kunna vara ensam. Det är bra att kunna uppskatta sitt eget sällskap. Det är bra att inte vara beroende av andra hela tiden.
Jag tror att det är viktigt att kunna känna att det känns bra och okej att vara ensam.
Jag fyller 23 i höst, jag är singel och olyckligt kär, och därmed väldigt mycket ensam. Inte hela tiden, men jag bor ensam och träffar bara kompisar och familj nån gång i veckan. Men jag har fått lära mig att det går att vara ensam. Det går att göra saker med sig själv. Läsa en bok, se en film själv, äta själv, ha sex med sig själv etc. Visst är det jobbigt ibland, såklart. Och det är ju för att vi människor är flockdjur, Vi vill vill känna samhörighet och närhet av andra människor.
Jag hade försökt öva på att vara ensam om jag var du. Testa att se en film själv. Eller något annat, en mjuk start liksom. Tillslut tror jag att du kommer känna att du uppskattar egentid!
Jag ska vara ärlig nu. 80% av tiden när jag är ensam försöker jag distrahera mina tankar, min ångest och min psykiska ohälsa. Genom att lyssna på Tvillingpodden, kolla film eller läsa en bok. För när jag är ensam för länge börjar tankarna snurra I huvudet likt en tornado. Men det är okej. Jag har lärt mig att hantera min ensamhet genom att göra olika saker som får mig att må bättre. Tvillingpodden får mig allltid att må bättre. Jag lyssnar om ett avsnitt varje gång jag mår dåligt och känner mig ensam. Tack för att ni finns!
Stor kram
Jag är inte tvilling utan tvärtom ensambarn jag avskyr också att vara ensam! Tror för min del att det handlar om att jag fick mycket icke-självvald ensamhet under uppväxten. Jag hade såpass långt till mina kompisar att jag inte fick gå dit själv när jag var liten. Lekte såklart med dem på eftermiddagarna och på helgen, men när jag blivit hämtad så var jag liksom ensam medan mamma och pappa fixade hemma, liksom på resor osv. Minns att syskon var min största dröm, det verkade för bra för att vara sant att alltid ha en kompis att leka med hemma. Som vuxen har jag nästan alltid bott med andra, först med vänner och sedan med sambo. Har bott ensam ett halvår totalt. Men det sista året har jag faktiskt tränat på att vara ensam. Jag känner verkligen att det är någonting som jag vill vara trygg i att jag klarar av. Och det har verkligen blivit mycket bättre av att jag övat! I början kände jag precis som du med oro i bröstet. Om min sambo plötsligt sa ”du killarna skrev om öl ikväll, är det ok att jag drar?” En fredagskväll så fick jag panik över att jag också måste hitta på planer. Det är så skönt nu att slippa den stressen. Idag kan jag säga ”gör det!” och sen gosa ner mig i soffan, tända ljus och nätshoppa eller vad jag nu vill göra och verkligen njuta. Det är så skönt att slippa dra ut även om jag är trött bara för att jag får en oro i kroppen annars. Alltså, man MÅSTE inte öva på eller kunna vara ensam, men jag ville bara inspirera till att det ändå är tryggt och härligt att veta att man klarar att njuta av det! 🙂
Hej Jessica! Detta är så intressant, så jag måste bara skriva lite kände jag. Jag är precis tvärtom. Jag klarar inte av att hänga med folk flera dagar i sträck, om det inte är mina absolut bästa vänner (som jag kan räkna på en hand) eller mina föräldrar. I min familj är det bara jag och dom, varken mina föräldrar eller jag har syskon. Så det här du skriver om genetik, det har säkert nåt att göra med detta. Garanterat. Försöker numera se det som en utmaning, att hänga med folk lite längre än jag egentligen vill, för att bli beroende av ensamhet – känns inte så jäkla häftigt, haha….
Passar på att tacka för en superfin blogg, WOW säger jag bara! Keep up the good work!
Stor kram!
hmm.. Jag har också en tvillingsyster men jag tycker inte alls att det är jobbigt att vara ensam. Tvärtom, så behöver jag egentid för att landa i mig själv. Men jag bor själv, så det är nog mycket en vanesak också… Däremot så känns det som att när jag och min syster är nära varandra (tex i samma rum, vid samma bord, etc.) så vet jag alltid exakt var jag har henne och det kan kännas tomt om hon inte är med…
Jag är tvilling och förstår dig helt, gillar INTE att va ensam!!
Förstår dig, jag är adopterad så jag har samma känslor i kroppe som du har. Vill alltid vara med min man eller min bästa vän 🙂 ogillar ensamheten !