Sorgligt i Tvillingpodden – Jessica Lagergrens
jessicalagergren

Jessica Lagergrens

Annons

Sorgligt i Tvillingpodden

Som jag skrev tidigare så är veckans avsnitt av Tvillingpodden kanske inget klassiskt “roligt” avsnitt. Vi pratar om det inställda bröllopet och det blir rätt tungt. Jag känner att det måste få vara lite tungt och jobbigt ibland också, och jag vet hur mycket ni ändå uppskattar att jag är ärlig med hur jag tänker och känner. Ni är alltid så fina och stöttande i både med- och motgång, tusen tack för det. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen, ni betyder väldigt mycket för mig! Tack för all respons på det här med bröllopet. Det känns ändå bra att vi har en bokad tid hos familjerådgivningen på onsdag så att Ibbe och jag kan prata igenom allt och framförallt hur det känns för båda. Vi är inte osams eller så och vi är fortfarande tillsammans, jag såg att någon undrade det. Jag hoppas och tror att det kommer att bli bra tillslut, hur det nu än blir. Det är som Angelica säger i veckans poddasvnitt, man vet ju faktiskt inte hur livet ska bli och det blir bra ändå.

I veckans avsnitt pratar vi inte bara om jobbiga saker utan vi tar också upp hur det står till med Angelicas intelligens och vad betyder egentligen “friends with benefits”? Det och mycket mer får du om du lyssnar på Tvillingpodden avsnitt 114 som ligger uppe på tvillingpodden.se och i appen podcaster nu. Hoppas att ni vill lyssna! Jag är så glad över att det är så pass många som faktiskt gör det, lyssnar alltså. Förra veckan slog vi rekord med nästan 40 000 nedladdningar. Helt otroligt roligt, tack för det!
IMG_8765

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jessicalagergren

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sanna

    Har precis lyssnat på podden. Väldigt känslosamt! Vill önska allt lycka till med er. Hur ni än bestämmer så löser sig allt tillslut. Bra jobbat att gå på rådgivning! Hoppas det ger er något, oavsett vad 🙂❤️

  2. sanna

    Hej fina Jessica. Vad berörd jag blev av er podd och av dina ord. Har själv gått isär med min sambo sen 5 år då vi insåg att vi “bara” älskade varandra, men inte längre var förälskade i varandra. Så vi valde att fortsätta som bästa vänner, för vi vill ha varandra i livet men vi vill inte vara tillsammans, ändå gör det ont att ta ett sånt beslut och då har vi inte barn. När du diskuterade med Angelica om ditt inställda bröllop så fick jag känslan av att du blev ledsen när Ibbe sa att er relation var dålig, och att det sen dess har låst sig lite för dig, att istället för att följa med på samtal ihop med honom så har du valt att gräva ner dig i jobb med din syster. vilket är helt förståeligt. När du sa att du inte trodde att du skulle stanna om det inte vore för er dotter, så blev jag väldigt ledsen för din skull. Mest för att det inte är rättvist emot henne att lägga det på henne. ” vi vuxna stannade olyckliga för att vi hade dig ” det visar ju inte alls hur kärleken fungerar för jag tror aldrig du hade rådit angelica till att stanna om hon inte var lycklig, eller om din dotter kom hem och sa att hon inte var kär längre – att fortsätta – för om du verkligen hade velat reparera situationen med din sambo så hade du ju gjort allt i din makt, att göra just det. men det låter lite som att du inte vill gå i terapi med honom, att du stannar för att du inte vill kliva in i dina föräldrars fotspår, att det vore elakt emot ert barn att gå isär, men oavsett om ni går isär så kommer ert barn ha er precis lika mycket. ni är fortfarande föräldrarna, men ni visar att ni är värda lycka också, tänk om du hade fått höra när du var mindre att dina föräldrar kanske stannat ihop för Din skull? hade du mått bra av det? Jag skriver inte detta för att skuldbelägga, utan för att säga att jag hörde precis allting du inte sa, och det var att du var livrädd för förändringen, livrädd för att såra ditt barn, livrädd för det okända men livrädd även för att stanna i något som känns så fel ( trots att ni skapat det finaste som finns ) jag vill bara att du inte ska vara så hård emot dig själv. ingenting är hugget i sten. vill ni kämpa så kämpa. men stanna inte och skuldbelägg/bråka. bo isär ett tag, prova er fram, oavsett så kommer ni alltid ha fixat det vackraste som finns, ert barn – och hon kommer alltid ha två enastående föräldrar – oavsett om det blir tillsammans eller isär. men du är din dotters förebild och jag tror att hon hellre vet om det faktum att hennes mamma lyssnade till sitt hjärta, än att hon satt kvar i något som smärtade. med distans kanske ni även finner varandra igen. oavsett så berörde avsnittet mig och jag vill verkligen understryka att jag inte menar att trampa på några tår och ja, det är så mycket enklare att ge råd än att följa dom själv, detta blev kanske jävligt rörigt, förlåt. men dit jag vill komma är att du och dina känslor betyder massor, och du har inte misslyckats oavsett hur det blir. tack för en fin blogg och podd. massa varma kramar. länkar till en låt som jag tycker är så fin gällande separation och en förälders sätt att förklara det för sitt barn <3 https://www.youtube.com/watch?v=0Bf3CJZ4hvg

  3. Jennifer

    Jag blev så rörd av podden idag! Till viss del kan jag känna igen mig i det du sa. Jag har varit tillsammans med min man i 9 år i år och idag firar vi vår första bröllopsdag tillsammans med vår dotter på 16 månader. Under dessa år har inte alltid livet och förhållandet varit lätt. Framförallt inte när vår dotter var nyfödd. Men man måste låta livet ha sina upp och nedgångar. Så länge som förhållandet är oftare bra än dåligt och man verkligen försöker sitt bästa för att alltid nå dit – då är det värt att fortsätta. Däremot tycker jag ni ska satsa på att vara bara ni två mer. Lät på dig som att ni knappt umgås, inte konstigt att förhållandet knappt existerar då. Behöver ju inte vara övernattning & jättehöga förväntningar, bara äta lunch ute? Shoppa tillsammans? Angelica kanske kan ta Elsa en stund om det inte finns någon annan.

    Satsa inte på förhållandet för någon annansskull! Gör det för att ni vill vara tillsammans och glöm inte att man måste kämpa för det mellanvarven. Det kommer alltid vara så oavsett vem du väljer i slutändan. Men stanna inte heller i en relation “bara för att du måste”.

    Ett par bekanta till mig som har två barn gick isär (bodde inte ihop) en period för att försöka hitta tillbaka till varandra. De började dejta varandra igen och de lyckades! Dock fick dem mycket stöttning av folk runtomkring för att det här skulle gå ihop, med tex barnvakt osv. Det kanske kan vara något? Barnen & en förälder bodde i huset undertiden och den andra bodde i två-tre dagar någon annanstans och sen bytte dem.

  4. Snart psykolog

    Om ni väljer att separera ändå som vill jag bara säga att varannan vecka är inte det enda alternativet. Det är tvärtom det absolut sämsta för barnet. En vecka ifrån sin mamma eller pappa är alldeles för länge. Uppdelningen kan läggas upp 2 – 2 – 3 istället då:
    Förälder 1 hämtar på dagis på måndagen och är med barnet måndag tisdag och lämnar onsdag.
    Förälder 2 hämtar på dagis på onsdag och är med barnet onsdag torsdag och lämnar på fredag.
    Förälder 1 hämtar på fredag och har barnet hela helgen, lämnar på månadagen.
    Sen börjar det om fast då är det förälder 2 som hämtr på måndagen osv.
    Hemligheten till en bra separation är samarbete. Man måste göra allt för att barnet ska må så bra som möjligt även om man är irriterad på den andre. Kanske kan man inte flytta exakt dit man vill för der blir för långt bort, Man kanske inte kan ta det där jobbet osv osv. Sen att ses kanske en gång i veckan och äta middag ihop som familj UTAN bråk är superviktigt för barnet. Om ni inte kan använda familjerådgivningen till att hålla ihop – använd den i så fall till att separera så schysst som möjligt.

  5. Ulrika

    Älskade fina Jessica!

    Har för första gången lyssnat på er Tvillingpodd. Jag har följt dig sporadiskt på instagram och blogg. Vill bara berätta att jag och min man absolut inte har haft ett rosenrött förhållande. Vi fick vår dotter när vi hade varit tillsammans i 2 år. Och då blev allt kaos. Vi är otroligt olika och vi hade oerhört svårt att samarbeta kring barnet. Vi driver var sitt företag och bråkade om allt mellan himmel och jord och framför allt kring vem som fick jobba när. Första året med vår dotter var rent ut sagt för jävligt. Jag tittade på honom på kvällarna och tänkte: Måste jag leva med honom hela livet???!!! Men sedan höll jag om vår dotter och kände att jag aldrig någonsin ville vara utan henne. Inte ens en dag.

    Vi sökte hjälp hos familjerådgivningen och vi var där två eller tre gånger. Det hjälpte inte mycket och jag ville att vi skulle gå till en annan. Jag bokade till och med en annan psykolog och betalade för fyra gånger. Men min man vägrade. Han har dock aldrig nämnt någon gång att vi skulle gå isär, utan har bara sagt att livet går upp och ner. Jag ville dock ha ut mycket mycket mer av livet.

    Det var ett rent ut sagt piss-år och jag var såååå nere. Jag kunde inte njuta av vår underbara dotter och jag grät varje dag. Jag pratade med alla vänner och bad om all hjälp jag kunde få. Jag åt lunch med hans vänner och hans kusin och frågade: Vad ska jag göra? Hur ska jag nå fram? Jag gick själv i terapi och jag höll mig flytande.

    När vår dotter fyllde 1 år och sommaren kom, så landade vi mer och mer i vårt nya liv. Min man och min dotter började bygga en relation, vilket de inte haft innan. Jag ammade och han hade svårt att närma sig henne, även om jag propsade på att de behövde mer tid tillsammans.

    När min dotter var 1 år och tills hon fyllde 2 år blev på något sätt vårt “hitta tillbaka år”. Vi var absolut inte helt där, men vi närmade oss så sakteliga varandra. Han friade och vi gifte oss när vår dotter var 2 år och några månader. Nu är hon snart 4 år och vi har det superfint tillsammans. Vi är otroligt olika och har lärt oss massor om oss själva och om varandra. Vi har idag en enorm respekt och förståelse för varandra och vi litar till 100 % på att den andre vill oss väl. Det gjorde jag inte under vårt helvetes-år.

    Vad var då botemedlet för oss? För oss var den helt avgörande faktorn: att sitta still i båten och ta stormen för var den var. Jag ser att ge varandra tid och utrymme att få landa i det stora, nya livet som ett barn innebär var avgörande. När vår dotter fyllde 3 år fann verkligen min man och hon varandra, Innan dess har det bara varit mamma. Nu är deras relation sagolik och det gör ju också att vi har det bra.

    Jag vill inte ge råd till dig och er, för jag tror på att du/ni ska följa er magkänsla. Jag vill bara visa på att det går att få det hur bra som helst igen. Det går! Jag är sååååå glad över att jag inte lämnade vår relation. Inget och nu menar jag verkligen INGET hade löst sig eller blivit lättare eller bättre av att vi hade separerat. När man har ett barn måste man samarbeta ännu mer när man delar på sig. Vi har flera vänner som gått isär med barn och inget blir enklare och lyckligare.

    Jag förstår absolut att du vill ha ut mycket av livet och har höga förväntningar och förhoppningar. Det har jag med! Vi lever bara ett liv liksom :) Men jag har fått mer än jag någonsin kunde drömma om. Och det har jag fått genom att våga rida ut stormen och stanna kvar i relationen. Ett litet tips kanske kan vara att du själv går i samtal med någon bra samtalskontakt. En person som kan hjälpa dig att bena ut dina tankar, känslor, förväntningar och även hjälpa dig att förhålla dig till dem.

    Jag önskar dig och er relation all lycka och jag sänder massa varma kramar! Jag vet hur det är <3

    Vill du maila mig och bolla, så är du varmt välkommen att göra det! Och en sista sak:
    Glöm aldrig livets hemlighet: Allt kommer att bli bra!

    Stor, varm kram
    Ulrika

  6. L

    Jag tyckte att det lät som att ni redan gett upp, när ni började spekulera i eventuell separation och varannan-vecka-liv med Elsa. Inte för att vara snusförnuftig, men ni har ett val här: att ge upp eller försöka få det att fungera. En relation kommer alltid att ha toppar och dalar. Jag hoppas att ni kan rida igenom krisen och komma ut starkare på andra sidan! :-) Förlåt för eventuellt övertramp. Hejar på er! Kram

  7. Ida

    Blev så rörd av podden! Var inte så hård mot dig själv, det klart man ska ha förväntningar på livet, relationen mm. Det kommer bli bra hur du/ni än väljer att göra/vilket beslut du än tar. Att hålla ihop bara för barnets skull tror jag dock inte är en bra lösning. Lycka till! ❤

  8. Jonna

    Jag brukar aldrig skriva kommentarer men jag var tvungen efter dagens podd. Alltså du är så hård mot dig själv! Var inte det! Varför är det fel att du har drömmar och förväntningar på livets magiska stunder? Du får inte börja tro att det är fel för man behöver inte acceptera mellanmjölkslivet heller. Varför ska det inte pirra och vara spännande? Det är väl en självklarhet i vårt korta men härliga liv att sträva efter det. Så har jag det med min man och jag vill ha det så livet ut, självklart så finns det svåra perioder men jag blev ledsen flera gånger när det låter som att du ska släppa alla dina drömmar och strunta i dina förväntningar. Fortsätt dröm och sträva efter magin! Kram!

Annons